Ursula Scavenius, i översättning av Henrik Petersen
87 s. Modernista 2017 (2015)
Danska Ursula Scavenius (f. 1981) hyllades unisont när hennes debut Fjädrar (dansk originaltitel: Fjer) släpptes 2015. Alldeles nyligen kom den i svensk översättning och vad jag kan se förtjänar den att höjas, hyllas och läsas.
Fjädrar är en kort och egensinnig bok, snarast en förlustens och smärtans triptyk där tre skilda berättelser enas i en litterär riktning. I första delen förflyttas vi till Sofia, Bulgarien, där den sköre Alexander försöker förstå och hjälpa andra mycket skörare än han själv. I andra delen förenas Sabina och Anker i ett fågelreservat under dubbla månar, i ett försök att komma undan översvämningar tycks de översvämmas av varandra. I sista delen förlorar det manliga jaget sin fru Iris, försöker finna en relation till deras son Anton och nöjer sig med Lola. Och det här, det här är den bokstavliga beskrivningen. Under ytan härjar så mycket mer.
Någonstans beskrevs Fjädrar som berättelser som hämtats från det yrvakna ögonblicket på morgonen då drömmarna ska skakas av. På något sätt stämmer det väldigt väl. Berättelserna är i all sin poetiska kraft på samma gång köttsliga i sin realism och omöjliga i sin surrealism. De tre delarna är tyngda av undergång och det letar sig ut ur sidorna och in i läsaren. Den har en del gemensamt med Max Porters sorgeskrift Grief is the Thing with Feathers (2015)[1. Fjädrarna i de båda böckerna är både bildliga och bokstavliga. Porter använder fågeln som ett, om än obehagligt, totemdjur, medan Scavenius låter fjädrarna, med samma mått av obehag, vila som ett täcka över några av personerna i texten.], men där den blir personlig blir Fjädrar ett känslospel med viss distans, likt den undflyende drömmen.
Fjädrar är en kort och unik skrift som likt få andra böcker balanserar det verkligt nära med det undflyende. Välskriven och tät med många klor som griper tag i en.