Eka Kurniawan, i översättning av Stefan Danerek
569 s. Nilsson förlag 2017 (2002)
En av 2017 års största litterära snackisar (hurr!) är den indonesiske författaren Eka Kurniawan (f. 1975) vars Skönhet är ett sår kom på svenska under hösten. Genom den berättar han om Indonesiens blodiga och våldsamma moderna historia och skriver därmed in sig i samma tradition som exempelvis Gabriel García Márquez.
Med den prostituerade Dewi Ayu som ankare rullas staden Halimunda ut i en språklig ekvilibrism som stundtals håller mycket hög klass och ibland låter banaliteten skina igenom. Om det ligger i översättningen låter jag vara osagt, men det finns inget i helheten som tyder på att just det skulle vara slarvigt så förmodligen håller inte Kurniawans prosa för de nästan 600 sidor som Skönhet är ett sår utgör.
Det Halimunda som berättas om är en våldsam plats där männen styr och kvinnorna i bästa fall överlever. Å ena sidan använder Dewi Ayu, och de flesta av de andra kvinnorna, sin position för att inom de av männen stipulerade ramarna göra vad hon kan i alla dessa hopplösa situationer. Kärleken kan kanske inte väljas, men den kan i någon mån villkoras. Prostitutionen är knappast värdig, men den verkar vara enligt Dewi Ayus regler, och många liknande exempel finns. Problemet uppstår när Kurniawans manliga blick tar över. Nyss våldtagnas kroppar beskrivs målande och fullt av åtrå som nästan mäter sig med Haruki Murakamis svettiga överläpp, tolvåringar gifts bort där mannen gratuleras för att han inte omedelbart fullbordade bröllopsnatten och männen i allmänhet beter sig som skolboksexempel på #metoo.
När jag läser Skönhet är ett sår gör jag det med privilegiet att kunna välja hur jag ska reagera. Det är litteratur och som sådan helt okej, om än med en klart starkare första halva än andra hälft, men det är också en ganska aningslös och provocerande roman vars syfte att knyta en magisk väv runt Indonesiens historia helt kommer i skymundan bakom en, i bästa fall, naiv syn på vad som utgör en bra berättelse.