Doris Lessing
159 s. Paladin 1989 (1988)
I vimlet i London förälskar sig Harriet och David i varandra omedelbart. Deras konservativa läggning och gemensamma drömmar förenar dem i ett samhälle och i deras familjer som tycks ha glömt bort det goda familjelivet. De vill ha ett enormt hus, massvis med barn och glädjefyllda sammankomster och allting tycks gå deras väg tills dess att deras femte barn, Ben, föds efter dittills oanade plågor.
Ben är annorlunda. Hans trollika utseende, mentala eftervarande och aggressivitet får familjen att vilja stöta bort honom. De lyckliga festerna med hela tjocka släkten färgas av deras rädsla och avståndstagande från lilla Ben och även Harriet och David glider i sär när deras femte barn slås emellan dem som en kil.
Doris Lessing (1919—2013) vann nobelpriset 2007 med motiveringen: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.” Den ovan beskrivna The Fifth Child passar in väl i utnämningen, men när jag läser känner jag att jag främst gör det i egenskap av förälder.
Den vanskapta och otäcka Ben främliggörs, tillskrivs icke-mänskliga egenskaper och sägs ofta tillhöra en annan art, några som han passar in hos mycket bättre än hos sin egna familj. Till en början är detta bortstötande totalt inte bara i fiktionen utan även från författarens synvinkel, men vad det lider blir frågetecknen förstorade och allt badas ymnigt i tvivel. Och här börjar det göra ont, för Ben är utan tvivel Harriets och Davids femte barn, krävande måhända, men ingen läkare eller lärare vill kännas vid barnets påstådda särart. Är det här ett symptom på ett föräldraskap i förändring snarare än barnets egna egenskaper?
De tankar som omgivningen hyser kring Ben och som sedemera får dem att utsätta honom för fruktansvärda saker påstås rimliga på denna främling till barn, men Lessings lek med läsarens uppfattning av honom sätter allt i annat ljus. Det är svårt, ja, nästan omöjligt för mig, att inte föra över det på mig själv. Då är andnöden helt plötsligt nära.
Den korta The Fifth Child är plågsam läsning men välskriven och ett tydligt exempel på Lessings ”skepsis, hetta och visionära kraft” för att låna Svenska akademiens formulering.