Ali Smith
322 s. Hamish Hamilton 2017 (2018)
Winter är andra delen (av fyra) av Ali Smiths (f. 1962) Brexit-litania och likt den första Autumn (2017) är denna roman otroligt bra. Till stil och tilltal liknar de varandra, med Smiths strama humor där varje ord tycks vägt på silvervåg, men handlingen är en helt annan.
Art är naturbloggare, eller är han det? Han vill kanske vara det, men levebrödet tjänar han genom att ange folk som olovligt använder upphovsrättsskyddad musik till sina webbklipp. Han är pragmatiker och en smula konflikträdd. Kanske är det därför han istället för att försöka bli sams med sin flickvän Charlotte anlitar någon att spela henne när han ska åka till sin mamma i Cornwall. Mamman å sin sida, bryr sig inte nämnvärt. Hon har isolerat sig. Hon har, trots allt, ett levande huvud av sten hängande i luften hos sig. Till råka på allt dyker hennes syster upp i hennes hus och dessa fyra lever en julhelg tillsammans.
Och Smith vet hur man inleder en roman:
God was dead: to begin with.
And romance was dead. Chivalry was dead. Poetry, the novel, painting, they were all dead, and art was dead. Theatre and cinema were both dead. Literatyre was dead. The book was dead. Modernism, postmodernism, realism and surrealism were all dead. Jazz was dead, pop music, disco, rap, classical musik, dead. Culture was dead. Decency, society, family values were dead. The past was dead. History was dead. The welfare state was dead. Politics was dead. Democracy was dead. […]
Och så vidare, och så vidare, innan hon bjuder läsaren att tänka sig att man är jagad av alla dessa döda saker. Inte som av spöken i en spökhistoria, utan som riktiga människor på den riktiga jorden (också död, för övrigt).
Huvudtemat i både Winter och Autumn är relationer. I den senare är det Elisabeths och Daniels speciella vänskap i centrum, här är det triangeln mellan sonen/systersonen Art, modern/systern Sophie och systern/mostern Iris som genomlyses av den utomstående flickvänskonsulten Lux. Dessa placeras sedan i detta av motsättningar och oro kokande Storbritannien, utan att för den sakens skull kokas sönder. Nuläget blir den krydda som knappt märks men som ger karaktär likväl.
Winter liknar Autumn och konstigt vore det väl annars, men är en egen alldeles fantastisk roman som bara ytterligare understryker hur väl det här verkar passa mig. Jag kan knappt bärga mig i väntan våren och sommaren.