Kazuo Ishiguru
282 s. Faber & Faber 2006 (2005)
Brittiske Kazuo Ishiguro (f. 1954) tilldelades nyligen Nobelpriset i litteratur och det ansågs väl i allmänhet vara ett pris till romankonsten. Trevligt måhända, men inte utan en viss press på leverans. Never let me go med sin science fiction-tematik fick bli min första kontakt med författaren.
Vi får följa med Kathy som berättar om sin uppväxt på internatet Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy. Det är den enda värld de vet, men det är uppenbart att det inte riktigt är den värld vi andra känner igen. Studenterna vid Hailsham visar sig vara kloner vars främsta uppgift är att donera organ till andra människor. Mystiken kring deras framtid och deras hantering av de förutsättningar de lever under blir romanens kärna.
Tyvärr är det en rätt pratig historia. Kathy känns snarare som en elev som berättar om sitt sommarlov än som en någorlunda vuxen människa som ser tillbaka på sitt liv. Jag antar att det är både medvetet och utstuderat men känslan som lämnar mig är slarvighet och på intet sätt särskilt litterärt.
Diskussionen kring etik, kloning och vad man genom tekniska framsteg kan utsätta levande varelser för uteblir i stort sett också. Glimtar av djup finns och mot slutet bränner det till en mycket kort sekund i något som skulle kunna mynna ut i ett resonemang eller en reflektion om djurhållning och om liv alltid är att föredra framför icke-liv, men det rinner ut i sanden när det blir viktigare att flytta ett skåp.
Never let me go hade oerhörd potential men föll på såväl stil som brist på djup och är Ishiguros övriga böcker i samma nivå kan det gott vara.
(Som en parentes: Det gjordes en filmversion av boken 2010. Den är obegriplig om man inte läst boken och bara rätt dålig om man gjort det.)