Maja Lunde, i översättning av Lotta Eklund
455 s. Pocketförlaget 2017 (2015)
Norska Maja Lunde (f. 1975) har i Binas historia skrivit tre berättelser om människans förhållande till dessa små livsviktiga insekter. Det är också en roman om föräldraskapet vilket obönhörligen når fram till mig, oavsett om det är placerat i viktorianska England, samtidens USA eller framtidens Kina.
Det är just så det är, nämligen. De tre delarna flätas samman, varvas friskt men med tydliga brott. Som historisk roman får vi möta den nervsjuke entomologen William Savage som inte kommer upp ur sängen trots att hans fru och barn gör vad de kan för att motivera honom. Inte förrän det äldsta barnet, sonen Edmund ger honom uppmärksamhet finner han någon mening i tillvaron: Han ska bygga den perfekta bikupan.
Samtidsskildringen handlar om George vars familj varit biodlare i generationer, men när stafettpinnen ska lämnas över till sonen tycks den inte intresserad. Han vill istället plugga. Skriva. Låtsasjobba. Inte är väl det något jobb för en karl?
I framtiden är bina försvunna och all pollinering sköts av människor, för hand, i strängt styrda system där ingen frihet råder. Där spenderar Tao sin oerhört sällsynta lediga dag med sin familj, maken Kuan och treåriga Wei-Wen. När barnet plötsligt insjuknar och tas ifrån henne börjar en desperat jakt på svar. (Gissa om det är lätt att läsa det här med en egen treåring under samma tak.)
Med dessa tre nedslag visar Lunde hur tätt sammanknutet människans öde är med binas på ett strukturellt, ekologiskt och personligt plan. Bina hade säkert klarat sig bra utan oss, men människan tycks dömd till om inte undergång så åtminstone förfall utan. Det rimmar väl med den forskning som finns på området, även om det i sig inte får så stor roll i boken. Istället läggs fokus på de vars liv berörs.[1. Vill man fördjupa sig i bin kan jag inte nog rekommendera A Sting in the Tale av Dave Goulson.]
Och det är här föräldraskapet hamnar i ljuset. Alla tre huvudpersonerna har barn som de placerar hela sin existens i. I det patriarkala England vill William inget hellre än att tonårssonen ska följa i hans fotspår och naiva försök avlöser varandra till den grad att han står blind inför äldsta dotterns intresse och handlingar. För Georges del är det självklart att den nu utflyttade sonen Tom kommer att flytta hem när han lekt klart på vad det nu är för lekstuga han flyttat till. Att Tom har en egen vilja som inte alls motsvarar faders förväntningar tycks inte spela någon större roll, även om skillnaden dem emellan trots allt tycks oroa. För Taos del är Wei-Wen en symbol för mycket som förtryckarsamhället tagit ifrån oss. Bara godkända personer kan bli föräldrar och bara om de betalar, och barnen är föräldrarna till låns tills de når skolåldern och då övergår de i statens ägo. När så det lilla barnet insjuknar rasar hela världen omkring henne. Vad är hon inte beredd att göra för att rädda Wei-Wen? Att dessa tre spår löper parallellt gör kontrasterna mycket tydliga.
Språkligt är Lunde i Lotta Eklunds översättning funktionell men på intet sätt extraordinär. Man kan skönja en stilskiftning mellan de olika berättelseran, men överlag låter de lika och språket tycks inte särskilt viktigt. På sitt sätt tillåter det att tempot hålls högt och de 455 sidorna erbjuder mycket att tänka på utan språkligt motstånd. Jag hade nog önskat mig mer, men tycker ändå att Binas historia är en bra roman med mycket att bita tag i.