Inger Christensen, i översättning av Sven Christer Swahn
43 s. Bonnier Alba 1996 (1991)
Det var inte alltför länge sedan jag läste, häpnades och förundrades över, min första sonettkrans[1. Liten repetition för den som behöver, en sonettkrans är först fjorton sonetter där sista raden i en sonett är första raden i nästkommande och som avslutas av en femtonde bestående av den första raden i de fjorton tidigare.] i form av Lotta Olssons Den mörka stigen (2003). Det finns något oerhört tilltalande i de mest konstruerade formaten, det självpåtagna pusslandet, de ålagda begränsningarna. Det må vara omodernt med sonetter och terziner men jag kan inte låta bli att fascineras. Så när Tatjana Brandt skrev om Inger Christensens (1935—2009) sonettkrans Fjärilsdalen (dk: Sommerfugledalen) i Fängslad (2017) var det bara för mig att ge mig på den.
Till skillnad från Den mörka stigen saknar Fjärilsdalen en tydlig berättelse, istället får vi besöka Brajčinodalen i Makedonien där fjärilar av många arter. Ur första sonetten:
De stiger upp, planetens fjärilshopar,
som färgstoft upp från jordens varma kropp,
cinnober, ockra, fosforgult som ropar,
ett moln av kemiskt grundstoff som lyfts upp.Är dessa vingars flimmer blott en dimma
av ljuspartiklar i en bildvision?
Är det min barndoms drömda sommartimma
som klyvs i blixtars tidsförskjutna zon?
De stiger op, planetens sommerfugle
som farvestøv fra jordens varme krop,
zinnober, okker, guld og fosforgule,
en sværm af kemiskt grundstof løftet op.Er dette vingeflimmer kun en stime
af lyspartikler i et indbildt syn?
Er det min barndoms drømte sommertime
splintret som en tidsforskudte lyn?
Därefter följer ett poetisk resonemang om livet och döden, om förgänglighet och evighet som kantas av fjärilarnas färgprakt och vars spröda vingar understryker metaforen.
Den utgåva jag läser sätter Christensens danska originalverser bredvid Sven Christer Swahns (1933—2005) svenska översättning och det är rätt bra. Swahn beskriver själv i efterordet översättningens vånda och avslutar: ”läsaren erbjud urtext och tolkningsförsök, kort sagt både något att glädjas åt och något att förargas över”.[2. Även Brandt kritiserar översättningen.] Det är ju inte en avundsvärd uppgift att översätta en lyrisk text till bredden fylld med danska artnamn. Den presentationen som jag läst gör vad den kan av situationen och jag kommer på mig med att växla mellan att läsa det danska, nästan högt för mig själv, och att läsa det svenska för att mer ordagrannt förstå vad jag läser. Det går oväntat bra.
Fjärilsdalen är läsvärd i sin enkelhet, stor poesi i litet format och jag vidhåller att det i begränsningarna och formen föds något alldeles fantastiskt.
Foto: Наташа Величковска (CC BY-SA 4.0).