Hope Jahren
364 s. Fleet 2017 (2016)
Det är ändå lustigt vad förväntningar kan göra med ens läsning. I beskrivningen av den svenska översättningen av Hope Jahrens (f. 1969) Lab Girl (Träd, kärlek och andra växter, 2018) fick följande rader mig direkt intresserad:
Boken handlar om en kvinnlig forskares svåra väg för att accepteras professionellt. Men den är också en personlig och poetisk hyllning till naturen, nyfikenheten och vänskapen.
Jag föreställde mig en litterär essäberättelse med feministiskt djup och inspirerande naturvetenskap; Rebecca Solnit möter Kerstin Ekman, om man så vill. Felet är mitt, kanske läste jag in för mycket, men jag läste ändå med en udd av besvikelse.
Hope Jahren föddes i kallaste Minnesota, dotter till en naturvetenskapande pappa och en hemmamamma med kuvade intressen och drömde om en karriär inom medicin, men saknade pengarna och nöjde sig med botanik (geokemi och geobiologi, för att vara mer precis). Och som hon nöjde sig. Trots små medel och många motgångar krånglade hon sig fram genom akademin till att bli en framstående röst inom sitt område.
Två saker har varit konstanta i hennes liv: flykten till jobbet och Bill. Bill träffade hon tidigt och — låt oss säga — adopterade efter att han under tystnad och med onormalt allvar studerade jord under en exkursion. Han var om möjligt ännu mindre mån om ett liv med många dimensioner och de två blev vänner i brist på tydligare etiketter. Trots att hon knappt kunde garantera honom lön hängde han med henne i vått och torrt (både bokstavligt och bildligt).
Lab Girl är en rak kronologisk berättelse om Jahrens liv, mer memoar än essä, och fokuserar naturligt på hennes karriär och relation med Bill med en del instick om träd och vetenskap. På många sätt känns boken som ett 364 sidor långt sommarprat och hade säkert gjort sig utmärkt som ett sådant. Det är heller inte dåligt som bok, tvärtom, men det djup jag hade förväntat mig tycker jag mig sakna till stora delar. Jag hade föredragit ett lugnare tempo med djupare inblickar i olika aspekter av hennes berättelse.
Med det sagt, Jahren är en trivsam berättare vars liv är både häftigt och omvälvande. Vänskapen med Bill är levande på ett sätt som det krävs något alldeles särskilt för att väcka liv i när det berättas så här.
Bara för att jag hade förväntat mig och önskat mig något annat är Lab Girl alls ingen dålig bok, med rätt inställning kan den nog vara riktigt bra till och med. För den som är intresserad av naturvetenskap och/eller fantastiska livsberättelser kan jag varmt rekommendera Hope Jahrens Lab Girl.