Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson & Bokförlaget Atlas 2018 (2018)
För lite sedan konstaterade jag att ord betyder saker (”Om orden jag glömt, 2018-06-15). Knappast en revolutionerande utsaga, men det tål att påminnas om ibland. Då var reflektionen personlig, när jag läser Nyliberal ordlista är den politisk.
Vad är det för något jag läst? En ordlista? Ett manifest? Poesi? Ja, detta och mycket mer.
Stommen är ordlistan, definitioner av ord som uppfunnits, omförhandlats eller skiftat i betydelse under det nyliberala paradigmet, ibland med utförliga beskrivningar av dess tillkomst och användning. Många av dem tycks ha blivit självklarheter trots att det inte finns någon inneboende egenskap i språket som gör betydelser huggna i sten. Så kraftfull är omvärderingen som skett de senaste tjugo till trettio åren. På så sätt är ordlistan väldigt belysande och för oss som önskar något annat lite av en förteckning över ord att vara vaksam på.
Vissa av orden skänks dessutom extra utrymme då poeter, dramatiker och forskare får ge sin fria association kring ordet. Athena Farrokhzad skriver drabbande dikt om ”ankarbarn”, Mara Lee bidrar med en akademisk essä om ”utanförskap” i förhållande till andra konstruerade ord med liknande användning och Aase Berg dekonstruerar ”vi” i en krönika om snedvriden kollektivisering. Alla bidrar de med perspektiv, både utropstecken och frågetecken.
Jag gillar det jag läser, det är rappt, tydligt och angeläget, men jag inser att Nyliberal ordlista huvudsakligen är en predikan för de redan frälsta. Jag har svårt att se någon som inte är särskilt insatt ta upp den varningsgula boken, vilket kanske inte heller varit poängen. Här får väl ändå omfattningen, de dryga 70 termerna, ses som den främsta förtjänsten. Kan vi gemensamt om inte bannlysa så åtminstone problematisera orden i boken har mycket vunnits.