Fjodor Dostojevskij, i översättning av Ellen Rydelius, inläst av Gert Lundstedt
29 h 39 min. Saga Egmont 2016 (1866)
Först nu förstår jag rimligheten i att lyfta fram Fjodor Dostojevskijs (1821—1881) Brott och straff som en förhållandevis ogenomtränglig kloss. Nu har jag levt med denna klassiker i öronen i 40 dagar (en influensa inräknad) och konstaterar traditionsenligt att författaren hade behövt en hårdnackad redaktör.
Den fattige studenten Raskolnikov bestämmer sig efter fem lyssningstimmars resonerande att slå ihjäl en gammal pantlånerska vars bidrag till mänskligheten av Rodion Romanovitj (vilket är samma person som Raskolnikov[1. Persongalleriet i Brott och straff är inte särskilt stort, men den ryska namnkulturen gör det ändå knepigt att hålla ordning på vem som är vem och vilka personer som ska in under vilka namn.]) anses vara noll och intet. Med en yxa hugger han ihjäl pantlånerskan och hennes syster som råkar bli vittne, stjäl en massa saker han inte ämnar något göra med och försätter sig i ett nervöst tillstånd. Humöret är svajigt och gesterna är yviga när Rodia (vilket är samma person som Raskolnikov) de kommande tjugo timmarna inte gör i princip någonting. Efter totalt tjugofem timmar kommer någon typ av bekännelse, men mycket till spänning uppstår inte ens då. Först med en timme kvar kommer en summarisk rättegång och inledningen på åtta år i arbetsläger i Siberien.
Det finns trots det långrandiga och händelselösa något som talar genom århundraden. Raskolnikov berömmer sig inledningsvis för sitt förnuft, för det logiska resonemanget rörande pantlånerskans människovärde. Han tvivlar ett ögonblick på sin styrka, men skrider ändå till verket. Kopplingen till dagens män som anser sig ställda över alla känslor när de skärskådar sin omvärld är tydlig. Helt utan kunskaper men med en osviklig tilltro till sina mentala förmågor går de in i debatter om invandring, jämställdhet och klimat, allt för att vara en övermänniska, en hjälte. I verkligheten har de inget att komma med vilket försätter dem i ett aggressivt, lynnigt och febrigt tillstånd kantat av hot och hat som i bästa fall ”bara” hamnar i kommentarsfält och mailinkorgar.
Raskolnikov är sinnebilden av denne man och hade han funnits idag hade det varit han som dragit till storms med kraften från internets alla avskrädeshögar (och -höger). Kanske radikaliserats ytterligare, kanske inte känt någon ånger.
Brott och straff är alldeles för lång. Dostojevskij har till två tredjedelar fyllt boken med oväsentligheter som varken rör huvudpersonen eller de psykologiska och filosofiska resonemang som skulle kunnat vara intressanta. Att spåren från Raskolnikov leder till avgrundshögern idag är visserligen ett tecken på en viss tidlöshet, en kommentar kring att det som finns omkring oss och ibland oss idag inte är något nytt fenomen. En klen tröst, känner jag.