Ali Smith
336 s. Hamish Hamilton 2019 (2019)
Efter Brexit-omröstningen satte sig den skottska författaren Ali Smith (f. 1962) och författade en elegi över valet och framtiden. Första delen, Autumn (2016) tog mig med storm och, förutom att vara en sjuhelsikes roman, introducerade mig till ett nytt spännande författarskap. Sedan dess har jag med spänning väntat på de nya delarna och alldeles nyligen släpptes tredje: Spring.
Det finns många infallsvinklar när man romanledes ska försöka begripa och angripa samtiden. I Autumn var det framförallt osäkerheten som stod i fokus, i Spring är det istället annat. En åldrad regissör försöker hantera att hans bästa vän, kanske stora kärlek, och nära samarbetspartner gått bort. De hade samarbetat sedan han var en ung spoling i branschen och till och med på dödsbädden försökte hon ge honom råd. Han har kanske alltid varit ensam, inte minst sedan hans fru och barn lämnade honom, men vilsen i en fartfylld och sensationslysten framtid väljer han att ge sig av, bort från filmen han var tänkt att regissera men som manusförfattaren förvanskar.
På andra sidan finns Brit, en ung tjej som hade alla förutsättningar utom ekonomin att gå långt och istället arbetar som väktare på ett interneringsläger för flyktingar och papperslösa. Vad gör hon där? Tjänar sitt uppehälle och luttras, ungefär. En dag börjar det gå ett rykte om att en ung tjej i skoluniform fått chefen för lägret att genomföra städning av toaletterna (eftersom det inte var självklart). Underverken som kantar flickans väg är svåra att begripa, men av en slump (kanske) får Brit uppleva det själv och hon följer med flickan som tycks sakna familj på en resa genom Storbritannien.
Genom regissören blir det tydligt att tiderna förändrats. Hans lugna sensationsbefriade filmer var oerhört populära, men nu efterfrågas inte längre hans tilltal. Han oroar sig över om han gått över gränsen när han bemött kvinnor förut, och om han gör det nu igen. Som ett samvete har han en mental låtsaskompis i sin (alltjämt elvaåriga) dotter och hon är nog bra för honom. Brit å sin sida visar att tiderna fortfarande förändras och att det kan gå ganska snabbt. Människorna som interneras avhumaniseras utan reson, även av sådana som Brit som kanske inte kom in i yrket som en slentrianrasist.
Smith visar fingertoppskänsla och näsa för samtiden, få böcker når upp till samma grad av aktualitet som dessa Brexit-böcker. Spring är bättre än Winter (2017) men når inte riktigt upp till samma svindlande nivå som Autumn, men Smiths stil går igen: ömsom lugnt, ömsom rasande, alltid mänskligt.