Tim Carpenter, omslag formgett av Mike Slack
231 s. The Ice Plant 2022 (2022)
Det finns ingenting jag inte älskar med amerikanske fotografen och författaren Tim Carpenters bok To photograph is to learn how to die. Titeln gör mig omedelbart intresserad (och var vad som fick mig att alls intressera mig för boken från första början), vad har den att säga om att fotografera? Om fotokonst? Om att dö? Undertiteln, “an essay with digressions”, är så provocerande bra att jag önskar att jag kommit på den själv. Framsidan är superbt minimalistiskt formgiven och inlagans layout är så bländande som bara en bok med ren text kan vara. Det finns ingenting jag inte älskar med boken, förutom texten, vilket … är lite av ett bekymmer.
Nå, Carpenter har föresatt sig att skriva om “användbarheten” i att ta fotografier. Att fotografera är ändå något essentiellt annorlunda än många andra konstformer och jag vill gärna kunna tänka större kring det, både som betraktare och (väldigt mycket amatör-)fotograf. Att hävda att det är att lära sig att dö är stora ord som kräver viss uppbackning, kan jag tycka.
Med stöd hos författare som Wallace Stevens och Marilynne Robinson, och närapå 100 andra namngivna tänkare, fotografer, poeter, väver Carpenter en närapå ogenomtränglig matta av citat på citat och de avvikelser som undertiteln skvallrar om är ofta mycket mer intressanta än bokens huvudspår. Där finns guldkornen och det mer essäistiska associerandet. Jag lyckas inte förstå vad Carpenter ser som det väsensskilda med fotografering jämfört med andra konstformer. Jag må ha missat något väsentligt, men det jag ser är ganska snävt tolkade kommentarer vilka Carpenter sedan drar stora växlar på. Mot slutet visar det sig också att den titel som fick mig intresserad nog egentligen inte var vad han menade, utan att han, med Martin Hägglund, mest tycker att man ska göra sitt bästa för att göra gott med den tid man har: “This is our ethics. This is the gift of camera.”
Första meningen förstår jag till fullo. Hur han kopplar det till kameran förstår jag fortfarande inte efter 200 sidor.
Det är synd. För det känns som att det finns något där under, en tankevärld som inte alls kommer till sin rätta här. Många av de som citeras har onekligen mycket att bidra med till en pågående diskussion om konstens världen och livets syfte, men det är en korvtårta av citat där Carpenter inte tar den plats som krävs för att göra det begripligt och känslan mer den av en samling löst sammanhållna aforismer. Hägglund skrev visserligen fler ord, men This Life (2019), var åtminstone stringent och motiverade sina teser. Läs den i stället.