Hamid Ismailov, i översättning av Shelley Fairweather-Vega, omslag formgett av Soraya Gilanni Viljoen
446 s. Tilted Axis Press 2019
I original på uzbekiska Hay-ibn-Yakzan (2001)
När Sovjetunionen föll i bitar 1991 utlyste många av de forna sovjetstaterna val. I Uzbekistan vann Islam Karimov och blev en av världens mest hårdföra diktatorer. Författaren Hamid Ismailov (f. 1954) ansågs verka för att störta det nya styret och efter hot och attacker gick Ismailov i exil i Storbritannien där han levt och arbetat sedan dess. Trots att Karimov varit död i tio år och Uzbekistan varit självständigt i 35 år är Ismailovs böcker fortfarande förbjudna i landet. (Diktatorerna vill framstå som så tuffa, men i själva verket är de så lättkränkta och omkullrunkeliga att minsta författare behöver tystas.)
Nu bör kanske inte sådant spela allt för stor roll för läsningen av förbjudna böcker, men det klart att det lägger till en dimension i det hela. Som att läsa Salman Rushdies Satansverserna (1988) och upptäcka att det krävs ett mycket stort förstoringsglas för att hitta något att uppröras över. Eller Craig Thompsons Blankets (2003) eller vilken annan bok som helst som inskränkta och snarstuckna typer ser rött för. När mina barn blev kränkta för att de inte fick godis på en onsdag visade de ändå upp en tjockare hud.
Hur som helst.
Den ifrågavarande romanen, Of Strangers and Bees, är en bok som löper i tre parallella spår, vars beröringspunkter nog hade kunnat vara större. I en del strövar den lärde persiske läkaren Avicenna (ca 980—1037) över världen och lämnar spår i en del av världen som genom århundradena haft betydligt större kulturellt, socialt och ekonomiskt utbyte än vad någon styresman nu för tiden vill erkänna. I modern tid drömmer författaren Sheikhov om Avicenna och försöker följa i hans fotspår i en värld delad av ett kallt krig och en järnridå. Dessutom är det en berättelse om ett bi som måste lämna sin kupa.
Jag har tidigare ondgjort mig över den ryska berättartraditionen att aldrig komma till sak och givet omfånget hos Of Strangers and Bees är det lätt att tro att det skulle gälla här med. Så är dock inte fallet. Ismailov bjuder på en rapp och sprudlande prosa som är lätt att tycka om. Givet de olika delarnas inramning krävs också en viss fingertoppskänsla för att höra de olika rösterna. Jag tycker att han gör det väldigt bra. Det som främst hindrar mig från att gilla boken mer än vad jag faktiskt gör är att jag upplever det som onödigt spretigt. Jag kanske är trög, det ska inte uteslutas, men jag förstår inte varför det här inte är två eller kanske till och med tre olika böcker (som i sig hade kunnat vara fullpoängare). I stället kommer jag på mig med att liksom tröttna på alltihop innan boken nått sitt slut.
Slutligen ska jag återknyta lite till inledningen och föga förvånande begriper jag inte heller vad som motiverar någon att förbjuda Of Strangers and Bees om man inte är en riktigt ömklig snöflinga och knappt ens då. (Jag börjar bli rätt trött på diktatorer.)