Richard Powers, omslag formgett av Beth Steidle
326 s. Vintage 2022 (2021)
För en herrans massa år sedan läste jag Flowers for Algernon (1966) av Daniel Keyes, en berörande roman om en man som genomgår en experimentell behandling för att bli ”smart”. Till en början går det bra, men efterhand avtar effekten och som läsare tvingas man in i huvudpersonens smärtsamma process. Av en händelse läser huvudpersonerna i Richard Powers (f. 1957) roman Bewilderment också Flowers for Algernon och på många sätt går de båda böckerna hand i hand.
Berättare i Bewilderment är astrobiologen och änklingen Theo vars 9-åriga son Robin har en rad NPF-diagnoser vilka varken Theo eller Robin lärt sig hantera. Frustration och ilska och saknad kantar deras tillvaro, lägg därtill osäkerheter kring politisk utveckling och klimatet så har vi en god grund för instabilitet. Efter ett av Robins utbrott i skolan tvingas Theo agera, men i stället för medicin vänder han sig till en bekant neurolog som utformat en metod, ”Decoded Neurofeedback”, vilken kanske skulle kunna hjälpa dem. Tanken är enkel: genom att ha en modell för hjärnaktivitet översatt i ett spelliknande format kan subjektet träna sig i att imitera förebilden. Med Robins mammas extas-skanning (från ett tidigare experiment) som grund ger de sig in i träningen. Och den hjälper …
Bewilderment är en bok med många starka teman. Som förälder är det i princip omöjligt att värja sig för maktlösheten Theo känner. Som berättare har vi också full tillgång till hans tankar och våndor och även om han ibland agerar överilat är det inte svårt att känna viss sympati för honom. Det är en ständig balansgång mellan att skydda sonen och att säga sanningen, mellan att följa sonens i många fall rimliga invändningar och att leva upp till de av samhället satta normer för hur barn ska vara och bör uppfostras. Klimatfrågan är också starkt närvarande då Robin, liksom hans mamma gjorde, engagerar sig i allt livs överlevnad. Att det det inte görs mer, att en strid ström av dåliga nyheter kablas ut, är en så pass stark känsla att jag som läsare nästan kvävs. Samtidigt är Robin en optimist vars banderoller och kampanjer tillsammans med sitt självklara tilltal emellanåt möts med hån men inte sällan berör djupt. Han är inga Greta Thunberg[1. Nej, för i romanen finns schweiziska Inga Adler som är fiktionens svar på Thunberg.] men han är något annat, om inte annat ständigt närvarande och på vid gavel.
Liksom i The Overstory (2018) skapar Powers ett mikrokosmos som sträcker sig ut milsvid åt alla håll. Det är fantasirikt men ändå välgrundat, det är mänskligt, men mänskligt på det sätt som strävar mot att inkludera allt liv, och det är jag föga förvånande väldigt svag för. Jag är inte säker på att Bewilderment är en hoppfull bok, definitivt inte en hoppfull berättelse, det känns åtminstone inte så med den färdigläst och faststucken i bröstet, men det är en roman som får en att lyfta blicken, ställa frågor och sträcka ut en hand. Och ja, kanske är det det som är hopp?