Pip Williams, i översättning av Annica Sundberg, inläst av Katarina Ewerlöf, omslag formgett av Micaela Alcaino
13 h 12 min. Historiska media 2022 (2020)
Man hör ibland folk förfäkta åsikten om språk som något neutralt och beständigt, något som står bortom kön, klass och hudfärg. Ingenting kunde varit mer fel. Australiensiska författaren Pip Williams historiska roman De förlorade ordens bok handlar om just det och sätter fingret på vilka mekanismer som avgör vad som räknas som ett ord och vad som inte gör det. Dessutom är det en riktig bladvändare.
Arbetet med Oxford English Dictionary inleddes under 1800-talets andra hälft och pågick långt in på 1900-talet, och handlingen i romanen är till stora delar förlagd till det trädgårdsskjul i Oxford, kallat skriptoriet, där mycket av arbetet genomfördes. Esme satt redan som litet barn under sorteringsbordet när hon följde med sin pappa till jobbet. Där, formligen omgiven av ord, ser hon att en lapp tappas ner på golvet. ”Deja” (substantiv ~n dejor • ⟨åld.⟩ mjölkerska) står det. Esme snor åt sig lappen, det blir början på ett ordsamlande som fortsätter i decennier framöver och som inte upphör ens på grund av världskrig. Lyhört letar hon efter orden som aldrig skrivs, lyssnar och antecknar orden som skriks och viskas på marknaden.
Williams räds inte teknikaliteterna, snarare tvärtom, hon litar fullt på sin läsares intresse för ord och allt som hör dem till. Jag tycker det är sympatiskt. De förlorade ordens bok lyckas samtidigt vara en trovärdig bildningsroman där huvudpersonen Esmes förhållande till orden blir en spegel för hennes egen resa från barn till vuxen. Vissa ord lär man sig i vissa faser av livet, och som ung kvinna blir det också väldigt tydligt att vissa ord aldrig letar sig in i de akademiska sfärerna länge nog än att möjligen få männen att rodna lite innan de sorteras bort. Utan att smeta på intill övertydlighetens gräns blir språkets politiska dimension tydlig och jag upplever det som väl avvägt.
Samtidigt är det en berättelse där relationerna mejslas fram på ett finstämt vis utan att vara sådär himlastormande yvigt som det lätt blir när varje sträng måste slås an med fullt ös. Både kärlek och vänskap och makt och skillnader ges plats utan att på något sätt ta över.
De förlorade ordens bok går att läsa för orden, för historieskildringen och för berättelsen. Ju fler saker man är intresserad av desto bättre kommer boken att passa.