Chimamanda Ngozi Adichie, i översättning av Joakim Sundström, inläst av Siham Shurafa
19 h 40 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2006)
Jag är för ung för att ha någon egen relation till kriget i Biafra men för föräldragenerationen var kriget och svälten i området en aktualitet svår att värja sig för. Jag tror, så här i efterhand, att när bilderna från inbördeskriget i Rwanda nådde Sverige väckte det minnen från 25 år tidigare, utan att göra några andra jämförelser. Som liten hörde jag ”Biafra” uttalas, utan att förstå, utan att ställa frågor och utan att få svar. Först i vuxen ålder lärde jag mig mer, och först nu läste jag den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies (f. 1977) roman En halv gul sol som utgör en av alla berättelser åren på 1960-talet då staten Biafra grundades och föll.
I berättelsens centrum befinner sig tvillingsystrarna Olanna och Kainene, den tidigare intellektuell, den senare affärskvinna, olika varandra men med ett band som ändå finns kvar, hur tunt det än kan te sig. Genom deras båda vägval visas många olika dimensioner av Nigeria och Biafra upp, från någon form av normalitet där vardag och revolutionsanda flätas samman, relationer utmanas och prövas, till ett krig som suddar ut somliga privilegier systrarna tidigare åtnjutit och får tillvaron att lösas upp till stoft. Svält och strid är den vardag de behöver anpassa sig till, förlust är det som aldrig verkar gå att vänja sig vid.
På samma sätt som när jag berömde hur När bergen sjunger (2020) av Nguyễn Phan Quế Mai och Madonnan vid Nilen (2012) av Scholastique Mukasonga genom litteraturen återtar berättelsen om i de fallen kriget i Rwanda och Vietnamkriget, är Adichies roman en skrämmande och belysande historia inifrån konflikten, berättad med röster från dem det mest berört. För mig som läsare placeras jag i alla de känslor som motsvarar ett liv i svåra tider: kärlek, sorg, raseri, flykt, kamp, passion, apati. Det går inte att stå utanför och se in, det är inte det En halv gul sol manar till, tvärtom. Från min skyddade tillvaro kan jag omöjligt veta hur det var (och är), men böcker som denna ger åtminstone läsaren en chans att förstå delar av det.
Att Adichie var en utmärkt stilist visste jag redan från de essäer jag läst av henne, men hennes berättande kommer än mer till sin rätt här i En halv gul sol som ändå får anses vara en litterär tegelsten, inte bara genom sin storlek utan även genom det intryck den gör. Alla personer porträtteras innerligt och med respekt, såväl romanens som verklighetens konfliktlinjer får konturer genom dialog och intrig, och längden till trots har jag svårt att känna att den behöver ta slut. Samtidigt är det klart att den måste göra det och när det väl är över är det tydligt att detta är en läsupplevelse jag sent kommer att glömma.