Karina Sainz Borgo, i översättning av Lina Wolff, omslag formgett av Matilda Svensson
249 s. Albert Bonniers förlag 2019
I original på spanska La hija de la española (2019)
Adelaida Falcón förlorar sin mor. Begravningen är enkel och sedan är det bara hon kvar i lägenheten i Caracas, den synbart laglösa staden i landet som drabbats av galenskap. Det finns inget muntert i venezuelanska Karina Sainz Borgos (f. 1982) roman Natt i Caracas, men trots det är det en roman som lämnar spår.
Från lägenhetens fönster ser hon huvudstaden rämna i realtid. Brott begås i öppen dager och strider mellan de olika sidorna rasar både direkt eller genom diverse maktutövande. Adelaida har ingen makt, och nu inte heller någon mor. Mostrarna är i en stad långt borta men det hjälper ingen, men ändå mer än Adelaidas studier i litteraturvetenskap. När korruptionen och våldet når ända in i lägenheten då är Adelaida nog ändå klar med Caracas, men hur lämnar man ett land där inget egentligen fungerar?
På många sätt liknar Natt i Caracas nordirländska Anna Burns roman Milkman (2018) men inte riktigt lika stiliserad i sin framskrivning av samhället, ändå finns det ett (sedvanligt latinamerikanskt?) drag av magi i Sainz Borgos roman, då framförallt i hur personerna runt Adelaida beskrivs och den plats i världen som de innehar, exempelvis de båda extremt olika mostrarna och deras pensionat och vedermödor, eller den hämningslösa ”Marskalkan” som stövlar in i Adelaidas liv. Jag må vara förutsägbar, men jag tycker väldigt mycket om det.
Likheten med Milkman ligger också i hur de båda böckerna tar mycket reella konflikter och fyller dem med liv och betydelse som för en utomstående får dem att framstå nästan som sagor (om än kanske mer i ursprungs-Grimm och dess blodiga slut). Och som med många sagor finns det lärdomar att dra av dem och insikter att ta emot.