Martin Emtenäs, inläst av författaren själv, omslag formgett av Sebastian Wadsted
7 h 4 min. Bonnier fakta 2022 (2022)
Vi kan tycka och tänka vad vi vill om klimatförändringarna och den sjätte massutrotningen, vad vi tycker och tänker spelar egentligen ingen roll för så som vi lever nu kommer klimatkrisen accelerera och art efter art dö ut. Vår mänskliga (självdefinierade) särställning tillåter oss inte att förändra de fysiska eller biologiska konsekvenserna av vårt handlande. Åtminstone kan vi inte bara tänka oss fria från det. Ungefär där börjar Martin Emtenäs (f. 1977) sin bok Tusen och 1 art. Om biologisk mångfald och mänsklig enfald.
Emtenäs skriver i en rad vindlande essäer om olika djur, deras förutsättningar och på vilka sätt vi människor gör det omöjligt för dem att fortsätta finnas till. Igelkott, grönfläckig padda, stare, fjällräv och utter är några av de arter som behandlas historiskt, kulturellt och biologiskt. Även om Emtenäs skriver finstämt och väl tyglar den vrede som måste finnas i honom så är det ingen vacker berättelse och vi människor är utan tvekan ”the baddies”. Vårt sätt att fiska och skapa buller i haven får tumlarna att tystna och tyna bort, igelkotten som vandrat på jorden i miljontals år har funnit sin biotop i svenska trädgårdar, trädgårdar som alltmer blir till trädäck eller stenläggningar och den vitryggiga hackspetten söker sig till trädslag vi människor inte behöver och därför avverkat utan plan för återväxt. Gemensamt för många av de arter Emtenäs beskriver är att de i sig inte stått i skottgluggen för vår blodtörst. De har inte jagats till utrotningens brant utan det är i stället en bieffekt av hur vi lever och byggt våra samhällen.
Ta natten som exempel. Brunlångörat är en hotad fladdermusart men liksom sina fladdermuskusiner är de nattaktiva och trivs på vindar, i tornrum och kyrkor dagtid. Förr kunde de tack vare springor under taken se om det var ljust eller mörkt ute och väntade tålmodigt på en ny natt. Nu för tiden, däremot, är många kyrkor, ja i princip alla fasader på större byggnader, upplysta. Gatlyktor skär genom natten och något riktigt mörker är svårt att någonsin komma åt. För brunlångörat vållar det bekymmer, för dem är solen alltid uppe när ljuset från uplighten letar sig in under taken. När ska de då flyga ut?
Mänsklighetens gränslösa utbredning har letat sig in i snart sagt varje vrå på jorden, men mycket skulle vi kunna justera för att skapa de utrymmen som dessa och andra djur behöver. Sluta lys upp fasader, eller tänk åtminstone i genom hur innan, låt robotgräsklipparen vila när igelkottarna är aktiva, skrota vattenskotrar och se över våra resemönster. Det är inte för sent och vi kan välja något annat, men vi kommer aldrig kunna tänka bort konsekvenserna av hur vi lever. Det vittnar Emtenäs Tusen och 1 art om, och den borde vara obligatorisk läsning för samtliga.