Gabriel García Márquez, i översättning av Gregory Rabassa
422 s. Viking 2014
På svenska Hundra år av ensamhet, Tiden (1970)
I original på spanska Cien Años de Soledad (1967)
Many years later, as he faced the firing squad, Colonel Aureliano Buendía was to remember that distant afternoon when his father took him to discover ice.
Jag hade kunnat blunda och recitera en mening jag aldrig läst i det sammanhanget, men läst och läst så många gånger i sitt rätta sammanhang, men jag tror inga av de tappra översättare som tagit sig an Gabriel García Márquez (1927—2014) ljuvliga roman Hundra år av ensamhet översatt den första vid det här laget ikoniska meningen utan viss andakt och vissa bekymmer. Inte minst Gregory Rabassa (1922—2016) som översatt verket till engelska, One Hundred Years of Solitude[1. Verbet ”conocer” som Rabassa har översatt till ”discover” har i princip en handfull mer eller mindre rimliga ord på engelska att översättas till, vilket, om något, är ett inlägg i debatten om maskinöversättning och vad som kan gå förlorat om det blir normen.], vilket fick bli den åttonde läsningen av boken för egen del.
Det snuddar väl vid besatthet att läsa om en roman så många gånger som jag gjort, men för det första rimmar det väl ganska väl med romanens tematik, för det andra så unnar jag alla att ha en läsupplevelse att återkomma till gång på gång, och för det tredje så är Hundra år av ensamhet en roman som har så mycket att erbjuda och upptäcka. Efter att ha läst den i Karin Alins översättning och både läst och lyssnat på den i Lina Wolffs översättning var det dags att prova något nytt och eftersom jag inte kan spanska (än) kändes detta rimligt.
Jag tänker inte här redogöra för romanens handling (det har jag gjort förr, exempelvis i recensionerna ”Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet”, 2018-10-09, och ”Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet (2020)”, 2020-04-28, samt i och i essän ”En del av det jag aldrig fick sagt om Gabriel García Márquez”, 2020-06-01, vilken jag rekommenderar alla som är nyfikna på Márquez), men jag tänkte ändå göra en observation som liknar den jag gjorde i min första recension av boken (vilken jag länkar till mer av plikt än av stolthet: ”Hundra år av ensamhet”, 2006-12-13):
Vi får följa släkten Buendía i deras hundra år av ensamhet, dekadens, kärlekslöshet och olycka, och trots att tiden hela tiden går är boken helt befriad av tid. Allting verkar hända samtidigt på ett sätt jag aldrig upplevt förut.
Vid det här laget har jag i princip koll på vad som händer i boken, men jag hade påfallande svårt att placera dem i någon form av litterärt logisk tidslinje. Jag började läsa och allting kändes bekant, kanske har jag aldrig läst boken med samma flyt som nu, men med en oförklarlig känsla av att allting jag mindes hände först. Inte före upptäckten av isen, men åtminstone mycket tidigare. Den tjugoårige Martins observation om att allting verkar hända samtidigt blev med ens aktuell, trots att jag inte mindes att jag kommenterat boken så förut.
Att läsa en bok många gånger och på många språk (eller i många översättningar) gör att mitt fokus som läsare lockas till andra saker. Vissa ordval lyfter nya perspektiv, engelskans ymnigt (i jämförelse med svenskans) användande av inledande versaler skapar ytterligare skiftningar. Kanske sökte jag efter det mer i denna läsning (vilket jag eventuellt kommer skriva om vid ett senare tillfälle), men vid ett flertal tillfällen skrattade jag högt åt ordval och formuleringar på ett sätt som jag inte riktigt kan minnas att jag gjort förut. På många sätt var att läsa om boken som att komma hem, men också ett hem i annat ljus och jag är väldigt ödmjuk inför möjligheten att göra det och att jag och Hundra år av ensamhet hittat varandra på det här sättet.
Och om jag får ge en rekommendation, utöver att läsa om romanen vartannat år, är det väl att oavsett om det är Hundra år av ensamhet eller något annat verk, se till att skaffa en favorit och återkom till det från olika håll, med ögon och öron, på svenska och på andra språk.