Jocelyne Saucier, i översättning av Magdalena Sørensen, omslag formgett av Josefin Gahmberg
181 s. Tranan 2013
Franska originalets titel Il pleuvait des oiseaux (2011)
Enstöriga män och gubbar i Kanadas vildmark har nästan blivit en genre i sig. Naturskildringar, kulturkrockar, obearbetade trauman. Lise Tremblays Djur (2017) och Vi var vargar (2022) av Sandrine Collette är två exempel. Men det är något med dessa romaner som jag har svårt för, trots att det borde passa mig, och jag tror att det handlar om den isolerande och destruktiva manligheten som ofta ryms i figurerna. “Öppna upp er, sök någon form av gemenskap”, vill jag ropa, “gå till en terapeut!”
Med det i åtanke var det inte utan viss vaksamhet som jag plockade upp Det regnade fåglar av kanadensiska författaren Jocelyne Saucier (f. 1948), en vaksamhet som skulle visa sig vara helt obefogad.
I början av 1900-talet härjade svåra bränder i Ontarios skogar och historierna berättar om en yngling som förblindad av eld och sorg driver runt i askan. 80 år senare leder spåren efter pojken en fotograf till några stugor långt bortanför civilisationen. Där bor Charlie i en stuga, Tom i en annan och sedan Ed? Ted? Boychuck åtminstone, pojken som drev omkring och nu måste vara en gammal, gammal man. Men när hon ställer frågan verkar Boychuck redan vara död och berättelsen avslutad. Eller?
Sauciers roman är väldigt stillsam med ett allvar som aldrig för en sekund övergår i melodram och till skillnad från många andra böcker av samma slag klarar hon även av att överraska. De två åldrade männen, fotografen och övriga som trots allt korsar deras väg ingår i en alldeles ljuvlig dynamik som låter dem vara hela, komplexa, ärrade, kännande varelser som finner någonting i samhörigheten. De kanske tog till skogs för avskildheten, men ingen människa är som bekant en ö, hur mycket somliga än önskar att det vore annorlunda. Det är väldigt fint.
Det regnade fåglar är de små rörelsernas bok, men berör gör den likväl. Boychucks frånvaro är den negativa existens som allting kretsar kring. Några rör sig närmare, andra trycks bort som genom en centrifugalkraft. Jag tycker om hur dessa liv, bokens ringa längd till trots, känns hela. Sauciers bok kommer passa fint för dem som önskar en strävsam, känslosam och berörande bok om människor som på det stora hela rör sig i utkanten, men som skapar sitt eget centrum.