Salman Rushdie, inläst av Lyndam Gregory
24 h 29 min. Recorded Books 2009 (1981)
I svensk översättning Midnattsbarnen, Albert Bonniers förlag (1983)
Somliga böcker lever sitt eget liv, och det gäller i allra högsta grad Midnight’s Children av den brittisk-indiske författaren Salman Rushdie (f. 1947). Betraktad som en modern klassiker har den gång på gång nämnts i sammanhang bland de främsta engelskspråkiga böckerna genom tiderna, men jag undrar om det (om jag bedömt Rushdies karaktär någorlunda) som han ser som en större bekräftelse.
Midnight’s Children tar sin början vid midnatt den 15 augusti 1947 då inte bara bokens huvudperson Saleem Sinai föds utan även det självständiga Indien, och följer sedan de båda genom årtiondena som ska komma. Att sammanfatta handlingen på något meningsfullt sätt låter sig inte göras, men ett rikt persongalleri befolkar romanens Mumbai, och är alla byggstenar i denna postkoloniala allegori över världens mest folkrika nation.
Att romanen följer Indiens moderna historia väcker förstås reaktioner och här återkommer vi till Rushdies kanske främsta fjäder i hatten. 1984, innan hon mördades, drog premiärministern Indira Gandhi författaren inför rätta på grund av det han hade skrivit i Midnight’s Children. Han hade hävdat att hennes son hade en hållhake på henne på grund av att hon skulle ha legat bakom makens död. Av alla eländiga saker som sker i romanen var detta det enda hon inte kunde acceptera. Således, måste Rushdie ha resonerat, var allt annat helt okej, men den utpekade meningen ströks till slut.
Nå, Midnight’s Children placerar sig jämte Hundra år av ensamhet (1967) och Blecktrumman (1959) i det att de zoomar in på en familj eller en person och genom den ganska bortkomna enheten berättar om ett större skeende i en turbulent tid i ett enskilt land. Och på många sätt liknar väl min upplevelse den av just Blecktrumman. Rushdies berättarglädje går inte att ta miste på och inledningsvis trollbinds jag av ordströmmen. Det är glättigt och det är magisk realism och det borde passa mig ganska bra, men liksom Günter Grass tar ordströmmen aldrig slut och efter hand tappar jag intresset. Det som är bra är väldigt bra men känslan blir lite homeopatisk.
Många av de allra mest ystra författarna har det gemensamt att de inte vet var de ska sluta. Även om det förtar lite av upplevelsen ska det inte stickas under stol med att Midnight’s Children är en väldigt speciell och läsvärd roman.