Originaltitel: Hallam Foe
Regissör: David Mackenzie
Manus: Peter Jinks, David Mackenzie och Ed Whitmore
Språk: Engelska
Land: Storbritannien
Svensk premiär: 29 februari 2008
Längd: 95 minuter
Hallam Foe (Jamie Bell) har bestämt sig för att ta reda på hur hans mamma egentligen dog. Kanske inte en sund reaktion, men förståelig. Han finner sig dock snart tjuvkikandes genom fönster, klättrande över tak och hopplöst förälskad. Men det som han ser genom fönstren hjälper honom knappast att må bättre, tvärtom får han se saker som kanske skulle förblivit osedda. Han är misslyckad och bedrövad utan fast punkt i livet, speciellt sedan hans pappa (Ciarán Hinds) träffat en ny kvinna (Claire Forlani).
Historien, temat – en person som klättrar på tak och tjuvkikar på folk – skulle kunnat vara riktigt intressant och det skulle kunnat bli så bra. Tyvärr fungerar det inte här. Istället för något ballt blir det en ganska platt kärlekshistoria utan psykologisk trovärdighet. När dramat bygger på just trovärdigheten faller det förstås platt. Jag hade förväntat mig något mycket bättre och jag är besviken över hur dåligt de förvaltade det som kunde varit så bra.
Filmens stora (och kanske enda) fördel är hur snyggt filmad den är. Världen på taken och mellan fönstren blir levande och det är nästan så att man själv blir sugen på att ge sig ut på en tur nere på taken i centrum. Det är knappast meningen, men det är en lite lustig effekt. Takromantisk, kanske man kan säga.
Hallam Foe är trots allt en besvikelse, en cool idé som förvaltas på sämsta tänkbara sätt. Tack, men nej tack.