En sommardans kom till våren 2004. Tanken var att den skulle bli en barnbok, men som ni ser om ni läser vidare, är det förmodligen ingen bra sådan (eller ni kanske inte håller med?). Slutet är kanske lite rumphugget, men jag har inte gjort annat än små redigeringar innan jag lade upp den, så det finns helt klart plats för ytterligare förbättringar.
Tove satt på bryggan och dinglade med benen. Hennes sommarlov hade precis börjat och var kunde vara en bättre plats att spendera den, än på bryggan vid sjön? Hennes långa hår böljade sakta för vinden, medan hon tittade ner på de små fiskarna som ivrig simmade omkring. De tidigare åren hade hennes morfar varit med och de hade suttit tillsammans och metat. Nu fanns inte morfar mer och hennes lust att fiska var som bortblåst.
”Tove, kommer du? Maten är färdig!”
Hon hörde hur hennes mormor ropade uppifrån huset och hon reste sig hastigt och skyndade upp för den smala stigen genom det höga gräset. Tove hade fått lära sig att om man stampade hårt i marken så höll sig ormarna borta. ”Bamp, bamp, bamp”. Det fanns nog ingen som kunde stampa som Tove.
Uppe på altanen hade mormor dukat upp med pannkakor, vaniljglass och sylt och Tove kunde knappt hålla sig tills mormor sagt att hon fick ta för sig. Ett stort lass pannkakor landade på tallriken. Mellan tuggorna kunde hon höra hur mormor satt och skrattade:
”Håhå, jaja, vilken aptit du har!”
Tove brydde sig inte om att svara, hon hade ju pannkakorna att tänka på.
Allt eftersom lasset på tallriken krympte kände Tove hur hennes mage var på väg att spricka, men vad gör man inte för mormors pannkakor?
Hon tackade för maten, sprang in med tallriken i köket och lade sig i gräset precis ovanför stranden. Det tog inte många sekunder innan Tove somnade med solen i ansiktet och gräset kittlandes mot hennes fötter.
Hon drömde hur hon dansade runt på en äng, utan minsta tanke på ormarna som kunde lura i gräset. Runt henne samlades alla möjliga djur för att studera hennes dans. Hon dansade och det ljusa håret virvlade i de ljumma sommarvindarna.
På en bänk, under ett träd mitt på ängen satt morfar. Med ens slutade hon sin dans och rusade för allt vad hon kunde mot morfar och hans utsträckta armar. Morfar ställde sig upp och Tove kastade sig i hans famn. De började dansa tillsammans och deras dans fortsatte långt över ängen. Det började skymma, och sommarsolens sista strålar gav ett blekrött ljus över ängen.
De satte sig ner i det svala gräset och såg på varandra.
”Vi fiskar imorgon.” viskade Tove.
”Javisst, gumman min…” nickade morfar stilla medan han drog sin åldrade hand genom hennes hår och han kunde höra hennes djupa andetag när hon somnade in, med huvudet i hans knä. (mer …)