Originaltitel: Mig äger ingen
Författare: Åsa Linderborg
Utgivningsår: 2007
Tryckår: 2008
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 294
Förlag: Atlas
ISBN: 978-91-7389-321-3
Jag har tidigare ondgjort mig både över böcker baserade på sanna historier och över biografier om pappor. Åsa Linderborgs Mig äger ingen illustrerar dock på ett mycket bra sätt hur något kan vara fantastiskt bra trots pappor och verklighetsförankring.
Mig äger ingen är en bok om Åsa Linderborg och hennes pappa. Åsas uppväxt liknar få andras och hennes relation till sin pappa kan man lätt känna igen sig i utan att för egen del vara ens nästan i samma situation. Ensamstående pappa med händer lika härdade som stålet han arbetade med på Svenska Metallverken och med ett skafferi där det alltid fanns Pripps blå och sällan något annat. En person som kanske var missförstådd och som behövde sitt skådespel för att klara sig bland folk vars åsikter han brydde sig alltför mycket om. En politiskt intresserad man som aldrig lyckades komma till freds med ett samhälle i förändring. En dotter som vill hylla sin pappa.
Jag kan villigt erkänna att jag sällan läser böcker för att bli medryckt, men jag kan villigt erkänna att jag förmodligen aldrig blivit så medryckt av någon bok tidigare som jag blev med Mig äger ingen. Jag både skrattar högt och gråter floder för att tack vare Åsa Linderborgs fantastiska berättande släpps man in i en känslostorm utan fördömande. Hennes pappa var knappast perfekt, men han var ändå hennes pappa och han gjorde allt han kunde för henne. Jag är oerhört tacksam över att få dela den här historien med Åsa Linderborg.
Enligt pappa fanns det tre sorters kvinnor – om man bortser från farmor, Majken, mamma, Sonja och några till. Det fanns kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar. Hela min barndom satt vi och delade in folk vi kände och folk vi såg på teve efter dessa kategorier. Kassörskorna på Stjärnhallen var exempel på helt vanliga kärringar – men blomtjejen hon var ”det där glittret vid blommorna, du vet, som nog är förtjust i mig”. Fröknarna på dagis och fritids var jävla bra kärringar, precis som nedrustningskärringarna Alva Myrdal och Inga Thorsson.
Astrid Lindgren var en jävla kärring som inte ville betala skatt – om inte hon hade gjort sig märkvärdig i Expressen med sin pomperipossasaga skulle Sverige fortfarande styrts av en intellektuell. Istället ordnade hon till en bondjävel med snugga. Detta hindrade dock inte pappa från att köpa Astrid Lindgrens böcker och identifiera sig med Efraim Långstrum. En annan dumskalle var Karin Söder som förbjudit mellanölet och ordnat lördagsstängt på bolaget. Margaret Thatcher var den tokigaste jävla kärringjävel som någonsin funnits. Så typiskt engelsmännen att lägga framtiden i händerna på en sån huggorm.
Och så fanns Margaretha Krook. Världens bästa kärring.
Det här långa citatet visar dels hur bra berättare Åsa Linderborg är, det visar upp hennes pappa som en kanske lite brysk och överdrivet manlig person som ändå hade hjärtat på rätt ställe. Det stycket är ett av väldigt väldigt många stycken som gjorde ett stort intryck på mig på väldigt många sätt. Det finns fler, helst skulle jag citera hela boken.
Mig äger ingen är en fantastisk bok på precis alla sätt och det kan vara en av de bästa böckerna från en svensk författare jag läst. Det är en given klassiker som förtjänar all uppmärksamhet den fått och ännu mer.