Originaltitel: Pulp Fiction
Regissör: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino och Roger Avary
Språk: Engelska, spanska och franska
Land: USA
Svensk premiär: 25 november 1994
Längd: 154 minuter
Pulp Fiction – av många rankad bland de bästa filmerna genom alla tider – lyckades inte imponera på mig, trots lågt ställda förväntningar. Det är ganska märkligt egentligen, men jag förstår inte alls vad hyllningskörerna ser i den.
En rad märkliga karaktärer vävs samman i en röra av misslyckanden, klantighet och slump. Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) och Vincent Vega (John Travolta) är två maffiasnubbar som ska hämta tillbaka en stulen väska. Butch Coolidge (Bruce Willis) är en avdankad boxare som betalas för att förlora sin nästa match. Pumpkin (Tim Roth) och Honey Bunny (Amanda Plummer) får för sig att de ska råna en restaurant eftersom ingen förväntar sig det.
Den här konstiga kompositionen av karaktärer känns aldrig som en helhet. Det är tvärtom bara omotiverat i de allra flesta fallen. Pulp Fiction är långsamt berättad och fullständigt oengagerande. Det är inte så att den är upprörande dålig, den är bara en axelryckning och en påminnelse om hur fantastiska bröderna Coen är. Deras filmer är överlägsna Pulp Fiction på alla punkter, trots den senares digra skådespelarlista. De få ljusglimtar som finns är ett fåtal repliker som man kan skratta åt och önska att de hade fått en bättre kontext.
Nej, Pulp Fiction är fullständigt menlös, en parentes av solitt ointresse. Jag har svårt att se storheten i filmen och dess regissör när allt jag kan tänka är ”meh!”. Bland de mer överskattade filmerna på mycket lång tid.