Originaltitel: Soinujolearen semea
Författare: Bernardo Atxaga
Översättare: Ulla Roseen
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2009
Originalspråk: Baskiska
Sidantal: 443
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-010956-1
Att skriva på baskiska – ett språk med ungefär en miljon talare – kan te sig ganska tröstlöst, men Bernardo Atxaga har nått internationell status och har gjort sitt baskiska ursprung till en stor del av sitt författarskap. Dragspelarens son är den fjärde boken på svenska och den första jag läser. Och jag fick mersmak.
Trots att spanska inbördeskriget avslutades långt innan David Imaz föddes har det och den efterföljande kampen mot staten färgat hela hans uppväxt. När han, vid 50 års ålder, fått av sin sjukdom dikterad dödsdom bestämmer han sig för att skriva om sin uppväxt i byn Obaba i Baskien, många långa mil från den gård i USA där han avslutar sina dagar. Han skriver om sina barndomskamrater, hur de alla växte åt olika håll. Om sin pappas engagemang inom fascismen i Obaba. Om kärlek, sorg, krav och om att alltid behöva vara dragspelarens son.
Dragspelarens son saknar nästan helt intrig och till en början trodde jag att jag skulle sakna det. Så blev det emellertid inte, jag lutade mig stället tillbaka och lät mig dras med på en färd bland minnen som inte var mina och som – av författaren – nästan presenteras som något i förbigående. Minnena är långt bort, svåra att förhålla sig till, inget man kan komma åt. Ändå blir Bernardo Atxagas bok en riktig maratonläsning. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Likaså Baskiens historia lyckas med att både vara bokens hela förutsättning och att komma i skymundan. Jag avundas sättet Atxaga lyckas belysa något utan att fokusera på det. Skickligt, mycket skickligt.
Språket är mycket vackert, blir aldrig en barriär för läsaren. Många baskiska uttryck används, men översätts samtidigt i meningen efter. Översättaren Ulla Roseen, som förmodligen översatt från den spanska versionen, har gjort ett bra jobb med att få med de nyanser jag får anta att boken har. Hon har ju även översatt en del Paul Auster så nog har hon litterär begåvning.
Dragspelarens son är riktigt bra, knappast den bagatell Atxaga gör minnena till. Den är känslosam och ärlig (utan att vara uttalat självbiografisk) och bjuder på en resa i det förflutna med klar anknytning till nuet.