I onsdags slog jag och några vänner upp portarna till en gemensam bokblogg vid namn Labyrinter. Istället för att skriva en egen beskrivning gör jag det enkelt för mig och citerar första inlägget:
Vi har skapat Labyrinter som en plats där vi kan bedriva litteraturkritik. ”Kritik” har sitt ursprung i ett ord som betyder ”konsten att urskilja” och det är så vi ser på ämnet: det innebär inte nödvändigtvis recensioner, utan innefattar allehanda betraktelser av litteraturen som fenomen.
Vi koncentrerar oss inte på det som är nytt eller ”aktuellt”. Litteraturen är inte sådan, den har saker att säga oss oavsett hur gammal den är. Vi skriver om texter vi har läst och frågor som av en eller annan anledning intresserar oss. Därmed inte sagt att vi är frikopplade från samtiden. Det kan vara motiverat att kommentera nyheter i den litterära världen och att recensera nyutkomna böcker medan de fortfarande talas om på andra håll, om vi har lust med det. Men Labyrinter är ingen nyhetsblogg.
Därmed kommer vi till bloggformatet. Publiceringsformen har två stora fördelar. Den gör att vi kan skriva om vad helst som faller oss in, hur smalt eller färdigdiskuterat eller föråldrat det än kan verka. Lusten att läsa är vad som styr oss. Och den gör att vi inte behöver bry oss om någon begränsning i teckenmängd. Tvärtemot så många andra bloggskribenter strävar vi inte efter det korta, lättlästa (jag skulle vilja säga avhuggna) formatet. Texterna får ha den längd de kräver. Vi tillåter oss vilka utvikningar som helst så länge de inte sker på bekostnad av djupet i frågeställningen. Det innebär emellertid inte att det inte finns plats för kortare nyhetsartiklar, skisser på längre essäer eller kommenterande notiser också, men i texternas djup och längd tror vi oss avvika från den gängse litteraturbloggen. I och med det värderar vi också kvalitet långt högre än uppdateringstakt, så exakt hur ofta vi postar nya artiklar är ännu en öppen fråga.
Så. Nu finns det böcker att läsa och texter att skriva. Det är dags att låta sig gå vilse i labyrinterna.
Vad innebär det här för mig och den här bloggen? Jag skulle vilja svara ”ingenting” och kanske är det sant, men det är svårt att svara på. Min ambition är att Yasylum ska ha precis samma innehåll som tidigare och att Labyrinter ska få fylla ett litet tomrum med kortare kommenterande inlägg om litteratur. Bokrecensioner och -artiklar kommer således fortfarande att återfinnas här. Om det alltid kommer se ut så vet jag inte, men till en början i alla fall.