Originaltitel: Marley & Me
Regissör: David Frankel
Manus: Scott Frank, Don Roos och John Grogan
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 28 mars 2009
Längd: 120 minuter
Jennifer (Jennifer Aniston) börjar prata om att skaffa barn, men John (Owen Wilson) känner sig inte riktigt redo. Han frågar sin bästa vän (Eric Dane) om råd och får svaret: ”Köp henne en hund, den är som ett barn men bara hon behöver ge den kärlek.” Sagt och gjort, John köper en hundvalp till Jennifer men ovana som de är lyckas de inte uppfostra den och hunden – Marley – blir snart ett monster och kvarterets skräck. De försöker allt, men Marley blir bara jobbigare och jobbigare, men samtidigt mer och mer älskad. Marley är knappast någon mönsterhund, men han blir en del av familjen.
Filmen bygger på Josh Grogans bok som visst blivit en riktig storsäljare i USA, och boken bygger i sin tur på den verkliga Marley. När jag ser filmen kan jag förstå att den blivit så populär, för den spelar verkligen på alla känslosamma strängar som finns. En söt hundvalp gör söta saker som mest blir jobbiga saker när hunden blir allt större. Konflikter som rör hunden och går ut över familjelivet. Roliga stunder, sorgsna stunder, trevliga stunder. Alla anledningar till att man skaffar hund finns med och Marley och jag blir nästan som att skaffa en egen hund.
Owen Wilson är rätt speciell. Han är rätt bra när han inte försöker vara tramsig (jag kanske ogillar tramsighet i allmänhet) och här är han faktiskt väldigt bra. Han utvecklas från den självironiske arbetslöse reportern till den självsäkre krönikören och allting känns naturligt, om än inte perfekt. Även Jennifer Aniston gör ett bra jobb. Skönast kanske Alan Arkin är som chefen på tidningen. ”I’m laughing hysterical. It’s dead fun.” säger han utan att röra mungiporna. Fantastiskt!
Marley och jag är en familjefilm och man bör inte göra sig illusioner om annat. Den har inget större djup och erbjuder inga överraskningar, men den är förmodligen precis så som filmatiseringen borde vara.