The Hives bestämde sig för att förära bland annat Norrköping med sin närvaro efter deras långa världsturné, och jag var där, i Flygeln, igår, imponerad, konfunderad. Tyvärr var även förbandet Bruket där och ja… De var ingen höjdare. Därför hoppar jag helt sonika över dem, försöker att förtränga deras existens och hoppas att jag aldrig behöver uppleva dem igen. Tack.
Mitt förhållande till The Hives är ganska enkelt, det var – åtminstone fram till igår – nästan helt obefintligt. Jag har lyssnat på dem en del, tyckt de varit helt okej, men aldrig riktigt fastnat. Jag har aldrig heller sett en intervju eller någon livespelning i övrigt, varken på TV eller på riktigt. Jag har helt enkelt väldigt dålig koll. Men jag är glatt överraskad och har kanske hittat lite nya låtar att lägga till samlingen riktigt grymma låtar.
Jag var inte helt till freds när de brände av min favoritlåt, tillika enda låten jag kan sjunga med i, som första nummer: Walk Idiot Walk. Ju längre konserten gick desto mer rätt kändes det att börja med den eftersom det förmodligen är deras mest kända låt, alla kan den och den får igång en publik som en vän kallade ”tröga Norrköping” (eller något sådant). Låtarna är väldigt svängiga, det måste till och med en stofil som jag erkänna. Dock säger stofilen i mig också att det kan bli lite för mycket – under två timmar får man aldrig vila varken öron, huvud eller kropp. Det är förstås meningen, men jag tror att publiken kan behöva det för att kunna rocka loss ytterligare.
Det som slog mig mest – och som jag tycker är väldigt intressant – är The Hives själva. De kör sin grej: svarta och vita kostymer och ett enormt ego. Gång på gång visar de att det är bra och vet om det. De kan ibland låta självgoda, men det är ju en del av The Hives och skulle förmodligen göra deras liveframträdanden sämre om de lät bli. Jag kan dessutom inte låta bli att se likheterna mellan Howlin’ Pelle Almqvist och mediadivan i Femte Elementet spelad av Chris Tucker. De både rör sig och låter precis likadant. Det är coolt!
Så, slutligen, The Hives var grymma. Faktiskt och ärligt. Jag var inte deras största fan innan och är det knappast efteråt, men det är skönt att se dem gå upp och köra deras grej och dessutom göra det riktigt framgångsrikt.