Jag följer upp de fem snyggaste framsidorna med de fem fulaste. Av någon anledning finns det betydligt fler fula att välja på. Ibland undrar man vad som egentligen pågick i formgivararnas huvuden när de gjorde de framsidor vi snart kommer få se (och en del vi inte kommer få se, lyckligtvis).
5. Don Camillo och hans lilla värld av Giovanni Guareschi
Det här är förmodligen den enda framsidan av de fem här presenterade som har potential att vara snygg. Men nej, det sjabblas med lätthet bort. Först och främst är det inte så lyckat att lägga de två kontrastfärgerna som bakgrund, dessutom är det ett foto fult inklippt och på personens ena axel sitter en ful liten ritad ängel och på den andra axeln sitter… En logotyp om att det är en av Wahlströms Elit-romaner. Say what? Elitroman über alles! Jag önskar jag hade en sådan stämpel att spontanstämpla på mina favoritböcker.
4. Barnens ö av P.C. Jersild
Den här framsidan har ett par stora fel: bilden och texten. Bilden har inte bara ett fult motiv, det är sjukt fult gjort med en grynig soppa prickar i fula färger. Och hamburgaren ser bara jävligt otäck ut, med ketchuptungan hängande lätt på sniskan. Texten å sin sida, ja… Typsnittet liknar det som de använde i Fem myror är fler än fyra elefanter. Eller som någon snäll barnkalaspajas skulle göra istället för ballongdjur. En pajas är det i alla fall som gjort omslaget…
3. Jack av Ulf Lundell
Många böcker med fula omslag har kommit i versioner med betydligt snyggare omslag också. Jack är dock en bok jag aldrig någonsin sett med en acceptabel framsida och då är ändå den versionen en av de snyggare jag sett till just Jack. Hur som helst, de färgglada bokstäverna i efternamnet gör sig inte särskilt väl mot den orangea bakgrunden. Typsnittet på Ulf och Jack passar inte särskilt bra, ens om man bara ser till sina egna ord. Förmodligen är det kursiveringen som spökar. Bilden… Ja, nog ser jag att det är en person, men vad sjutton har den på axeln? Det skulle kunna vara någon från Hanson eller en enorm larv av något slag.
2. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij
Det här omslaget är det i särsklass sämst uttänkta någonsin. Jag undrar hur snacket gick på Wahlström & Widstrand när det här förslaget valdes. ”Ja, jag tänkte att rosa är ju rätt snyggt och vad kan passa bättre till rosa än rött, därför har jag gjort bokens titel i rött.” ”Perfekt, på det sättet behöver folk inte erkänna att de läser finlitteratur!” Ärligt talat. Det finns få saker som är så osmarta som att sätta en röd text mot en rosa bakgrund (det skulle vara röd text mot röd bakgrund möjligen). Jag höll länge den här som fulast någonsin, men ju mer jag tittar på ettan inser jag att jag tagit miste…
1. Enders spel av Orson Scott Card
”Hugobelönad och Nebulabelönad som årets bästa roman” lyder framsidans omdöme om Enders spel. Det är visserligen sant, men ett katastrofalt utlåtande ändå. Det borde nog ha stått ”Hugo- och Nebulabelönad” och kanske borde man ha påpekat att det gäller romaner i fantasy- och science fiction-genren. Om ändå det vore det största problemet med framsidan… Jag är nämligen lite osäker på vad framsidan föreställer. Det är ett gäng färger som inte gör sig jättebra tillsammans i den utformingen som är. Formen kanske ska föreställa något, men det enda jag kan känna mig hyffsat säker på är att det är ett öga högst upp. Ett öga som är så viktigt att man tog beslutet att särskriva det lilla ordet ”spel”. Kanske hade det varit fiffigare att högra på något annat sätt. Allt detta ligger på en stabil grund av snöslaskgrått. Väldigt stillöst på många sätt.
Bubblare
Min version av Aldous Huxleys Du sköna nya värld är inte så grann, framförallt beskrivs den som ”Den mest berömda av alla framtidsskildringar.” Glasklart. Toni Morrisons Älskade är bara alltigenom oläslig. Skrivstilstypsnitt mot spräcklig bakgrund. Den socialistrealistiska bilden som pryder Väinö Linnas Okänd soldat är förmodligen passande men inte särskilt grann för det…
Slutsats
Jag ogillar fula omslag. Okej, det är ju inte den mest avancerade slutsatsen man kan dra, men egentligen är det så enkelt. Jag ogillar framsidor där uppenbart korkade designbeslut fått råda, där inkompetens och förmodligen en god släng av starr grumlat ens omdöme så till den grad att man helt struntat i slutproduktens estetik och bara gått på en fix idé att omslaget inte spelar någon roll (vilket det ibland inte gör, men vissa böcker har jag blivit intresserad av nästan enbart på grund av omslagen).