Inspirerad av en kurs om självbiografier som vi haft under Litteraturvetenskap 2 började jag fundera på min egen självbiografi. Vad jag skulle skriva om, vad jag minns och vad jag hittat på och hur jag skulle gå till väga. Jag insåg rätt snart att det hela skulle bli problematiskt.
Om vi – bara för en liten stund – låtsas att jag är en intressant person som dessutom själv håller mig som en intressant person med något att säga, då har vi en grund, en motivation. Redan här faller projektet, då jag inte har något att säga och trots allt är rätt ointressant även om vi låtsas. En relativt trygg ungdom, några tragedier jag kanske kommit stärkt ur men inget nytt under solen. Olikt Jean-Jaques Rousseau har jag inget att lära ut och olikt August Strindberg är mitt ego inte tillräckligt stort för att motivera en text om min själsliga utveckling. Skulle jag skriva skulle jag snarare fokusera på att utforska vem jag är och vem jag inte är.
Men det här är inte det största problemet. Nej, det dyker upp då jag väl ska författa min text som aldrig kommer bli skriven, för när jag tänker tillbaka på mitt relativt korta liv har jag få egna minnen. Jag minns inte min första skoldag, min första kyss, första gången jag var ensam hemma. Jag minns inga besvikelser, inga lyckorus, ingen sorg, ingen ilska, ingenting. Mitt minne slutar fungera någon gång runt min 15-årsdag. Dessförinnan har jag bara brottstycken av minnen, händelser återberättade eller av mig själv konstruerade. Vad har jag egentligen varit med om? Jag har inget svar och därför ingenting att sätta på pränt. Jag får förlita mig på det jag nu känner viss – om än inte full – säkerhet inför. Jag tror mig minnas när jag tog studenten, när jag klarade körkortet, när jag såg min sambo för första gången och när jag låg på akuten i början av veckan. Jag kan säga mig minnas personer jag mött. Fick jag bilder på samtliga mina klasskamrater på grundskolan skulle jag förmodligen kunna namnge i stort sett alla. Förmodligen likadant med mina lärare. Är det minnen att skriva om? ”Martins självbiografi – personförteckning.” Jag är skeptisk.
Jag önskar att det inte var såhär. Att jag kunde bortse från mina kunskaper om mitt minne och minnen i allmänhet, hur de konstrueras och förändras efter min hjärnas nycker. Jag önskar jag kunde bortse från mitt självförtroende, att jag hade något att säga som motiverade mig att skriva självbiografiskt – för genren är intressant. Men jag har inte det. Inte idag, inte nu, men kanske i framtiden. Problemet är att lögnen, fiktionen ligger mig alldeles för nära. Jag kommer alltid fylla på de luckor som jag inte på annat sätt kan fylla. Om jag inte minns mitt första barnkalas kommer jag att hitta på mina vänner Jonas, Caroline, Kim och Kim. Om jag inte kan minnas när båten fick motorstopp kommer jag hitta på meterhöga vågor på Bråviken en gråmulen dag. Om jag inte minns min första kyss kommer jag kanske tillägna den Anna. Om jag inte har något att säga kommer jag att hitta på något att säga. Så enkelt är det.
Så när ni väl läser min självbiografi eller något annat jag skriver om mig kommer ni förmodligen behöva ta det med en nypa salt. Jag lovar att vara ärlig så långt det går, men utanför det kan jag inte ge några garantier. Jag är bara människa och jag minns inte mitt eget liv.