Originaltitel: Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation
Författare: Gustav Fridolin
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 335
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-427-2
Ekonomiska kriser kommer och går. Vi är mitt uppe i en nu och vi hade en för femton tjugo år sedan. Generellt klarar sig de flesta, men barnen drabbas kanske hårdast när sviterna av en lågkonjunktur börjar visa sig på allvar. Gustav Fridolin, själv 80-talist, försöker i Blåsta! att redogöra för exakt vilken position vi 80-talister hamnat i (och kanske i vilken position dagens barn kan hamna i om vi inte visar att vi lärt oss något) och till viss del varför. Jag kan förstås inte låta bli att vara nyfiken eftersom jag och mina vänner är i det läge han beskriver. Tyvärr blir framställningen ojämn och ofokuserad.
Det verkar snarast som att Gustav Fridolin velat få med allting som rör vår generation. Allt från konsumtion till rasism och att vuxenlivet (med giftermål, jobb och bostad i åtanke) inte är en självklarhet. Alla sakerna är en stor del av det som gjort 80-talisterna (om vi nu ska prata om oss som en homogen grupp, vilket verkar fånigt egentligen) till vad vi är. Problemet med Blåsta! är förmodligen att den röda tråden saknas och enda gemensamma nämnaren råkar vara att det hela rör oss födda på 80-talet. Man kan tro att det ska räcka, men boken känns spretig.
Samma sak gäller också texten. Ena stunden skulle man kalla det kåseri, i nästa är det en ganska tung och faktaspäckad redogörelse för att senare gå vidare till kortreportage om några utvalda unga. Jag hade föredragit om han satsat på att bara göra ett kåseri om sviterna efter nedskärningsåren för oss 80-talister, men oavsett vilket han valt hade texten blivit betydligt bättre om han fokuserat på en typ av text.
Jag gillar visserligen Gustav Fridolin, men jag tror inte han borde ha skrivit Blåsta! egentligen. För oss 80-talister kan det tyckas lite förment att någon som valdes in i riksdagen som 19-åring och sedan dess aldrig behövt oroa sig för pengar eller arbete (kan man anta) skriver om hur hårt drabbade 80-talisterna är. Dessutom kan man anta att äldre generationer noterar samma saker om hans person och sedan konstaterar att vi nog är så bortskämda som det påståtts tidigare. I de flesta fallen är jag ointresserad av en författares biografi, men tyvärr är det lite svårt att bortse från i det här läget.
Trots min kritik tycker jag inte att boken inte behövs. Tvärtom, alla andra generationer har kartlagts på likande sätt, varför inte även vi? Det finns många goda idéer och kloka tankar i Blåsta!, men tyvärr är framställningen långt ifrån perfekt. För att någon ska kunna ta till sig boken och fatta läget krävs det fokusering, något som saknas i Blåsta!.