Originaltitel: Hunger
Regissör: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen och Enda Walsh
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och Irland
Svensk premiär: 3 april 2009
Längd: 96 minuter
I Steve McQueens regidebut får vi följa IRA-medlemmen, och senare ledamoten i Storbritanniens parlament, Bobby Sands (Michael Fassbender) som under sin vistelse i Mazefängelset påbörjar en hungerstrejk vilken 60 dagar senare skulle leda till hans död och, för att det hela inte skulle vara förgäves, stora förändringar i statusen för fångarna och mindre direkt bidrog till nationalistpartiet Sinn Féins framfart i Nordirland.
Filmen är mycket konstnärligt gjord, uppdelad i tre kapitel. I första kapitlet visas hur fängelset fungerar, vilka övergrepp vakterna begår mot fångarna och – givetvis – fångarnas protester som bland annat gick ut på att smeta avföring på väggarna och hälla ut urin under dörrarna. Andra delen är Bobby Sands långa diskussion (en tagning på 20 minuter ungefär) med sin präst (Rory Mullen) om hur man ska påverka ledarna och lösa konflikten. Båda är katoliker men har radikalt olika sätt att se på kampen. Sista delen är den utdragna plågan då Bobby Sands svälter och till slut dör, liggsåren gör ont till och med på mig.
Någon handling eller intrig kan man inte prata om och det var nog inte heller målet. Jag skrev att den var konstnärlig och det handlar främst om att det egentligen känns som att man går igenom ett konstverk, varje bildruta är perfekt avvägd, varje detalj har sin plats, färger, ljud och ljus ligger som en slöja över en händelse som kanske var nödvändig. På det sättet måste man beundra Bobby Sands och hans övertygelse, samt Michael Fassbender som inte bara spelar fruktansvärt bra utan dessutom gick ner vansinnigt mycket i vikt för att kunna spela.
Hunger är definitivt ingen munter historia, men den fångar mig och behåller mig eftersom den är så himla välgjord. Få filmer har haft samma uttryck som Hunger och jag tror att väldigt många kan få ut något av den. Hade Nordirlands historia varit närmare knuten till vår egen hade filmen varit given att visa på historialektioner, och kanske är den det ändå. Det hela känns så mycket närmare genom Steve McQueens film. På gott och ont.