Jag vet inte om det beror på mig eller om det beror på något annat, men jag har aldrig funnit kraften att engagera mig i något. Trots att det pågår dårskaper både på nära håll och runt om i världen har jag aldrig på allvar skänkt pengar till välgörande ändamål, propagerat för ditt eller datt, jag har knappt varit arg på uppenbara saker här på bloggen – det finns mycket skit man kan attackera utan att det är särskilt uppseendeväckande. Jag är inte helt avtrubbad men mina tankar sträcker sig sällan längre än till att fördöma media för att de tar upp skräpnyheter när 100 000-tals människor dör i svält och sjukdomar runt om i världen varje dag. Vad har jag själv gjort för alla dessa människor? Ingenting är svaret.
De gånger jag råkar ha en åsikt låter jag bli att nämna den för någon. Jag skulle aldrig få för mig att nämna att ogillar militären och rymdprogram med avsikt att besöka andra himlakroppar (inte ens där kan jag vara rak nog att säga att jag ogillar rymdforskning överlag), att jag avskyr våld och orättvisor och förespråkar medmänsklighet och öppenhet. Inte ens att jag ogillar nationalism kan jag nämna, för hur skulle det fungera ihop med mitt intresse för sport? Jag är en fegis helt enkelt.
Vid ett fåtal tillfällen har jag försökt. Efter Live 8-konserterna 2005 var jag övertygad om att Bob Geldof var om inte Gud så ganska nära och jag registrerade mig på One-kampanjens nyhetsbrev för att kunna hänga med i kampen för världens fattiga. Nu hamnar mailen bland spam för jag var för lat för att ta bort dem manuellt. Jag gick från att göra egna små armbindlar till att avfärda deras mail som skräp. En utveckling jag inte är så stolt över, måste jag erkänna. En gång har jag demonstrerat och även om jag i det tysta håller med de som arrangerade demonstrationen så var det mest för att vi behövde något att göra som vi gick med. ”En kul grej!” Ha! säg det till de som dagligen kämpar för den eller den saken.
Hur har det blivit såhär? Jag tror mig vara en medmänsklig person som bryr mig om hur andra har det, men – när det väl kommer till kritan – vet jag inte om jag skulle stå upp mot det jag ogillade om det blev allvar. Jag tror och hoppas att jag är starkare än så, men jag ger mig inga bevis för att så skulle vara fallet och jag kan därför inte riktigt lita på mig själv (och hur ska då någon annan kunna göra det?). När jag var yngre var jag rätt oseriös. Jag hade en knapp – röd bakgrund och gul text – där det stod ”Jag hatar att äga” i direkt motsats till Moderata Ungdomsförbundets knappar där det givetvis stod ”Jag älskar att äga”. Jag brydde mig varken om MUF eller om något annat, knappen var bara för bra för att inte finnas till. Jag har blivit lite mer seriös, men jag har inte börjat bry mig mer.
Nu är lyckligtvis det här inlägget bara delvis sant. Jag har haft svårt att engagera mig trots att jag ofta har starka och då och då uttryckta åsikter om världen och livet. Jag tänker mycket och diskuterar en del för att se så att jag tänker rätt (inte som i att jag tänker som man ska utan som i att det jag tänker hänger ihop och är ett logiskt resonemang). När så klimathotet kommer över oss som svarta moln har jag insett att nu är det kanske dags att engagera sig. Kanske.