Originaltitel: A Number
Regissör: James MacDonald
Manus: Caryl Churchill
Språk: Engelska
Land: USA och Storbritannien
År: 2008
Längd: 73 minuter
Nu råkar det vara så lyxigt ordnat att A Number är – som min sambo uttryckte det – verkligen en film för mig. Baserad (vilket kanske är fel ord med tanke på att det nästan verkar vara pjäsen filmad) på Caryl Churchills pjäs med samma namn letade sig den här filmen direkt till TV-apparaterna. Jag förstår varför, men tycker det är beklagligt.
En son (Rhys Ifans) konfronterar sin far (Tom Wilkinson) med de för honom nya uppgifterna att han skulle vara en av ett antal kloner. Sonen undrar hur det gick till och varför och framförallt om han är originalet eller inte. Fadern svarar så gott han kan, främst med lögner, men lögnerna nystas ut när originalet inte bara söker upp fadern utan även sin klon. Sakta men säkert uppdagas att allting inte stått rätt till och att drömmen om den perfekta sonen fick oanade konsekvenser.
I princip hela filmen är dialoger, möten mellan fadern och någon av han söner. De diskuterar delvis kloning och genetisk manipulation, men framförallt handlar samtalen om identitet och miljöns inverkan på hur människor utvecklas. Till en början är den första klonen mest chockad, men allt eftersom tiden går (och han möter originalet) övergår han till att vara nervös och insyltad i en identitetskris. Samtidigt som han blev mer eller mindre perfekt – enligt fadern, åtminstone – blev det bortskickade originalet en otrevlig och lätt sadistisk typ. När man (är man rädd för spoilers bör man sluta läsa det här stycket) sedan får se samtliga klonerna i slutet har alla vuxit upp till unika och sinsemellan vitt skilda individer trots deras identiska gener. Temat är kittlande, spännande och ständigt aktuellt både ur ett vetenskapligt och ett filosofiskt perspektiv.
Nå, själva handlingen och scenerna är ju väldigt minimalistiska. Det kräver förstås en hel del av skådespelarna och lyckligtvis har de valt två etablerade och mycket duktiga skådespelare: Tom Wilkinson och Rhys Ifans (pjäsen sattes ursprungligen upp med Michael Gambon och Daniel Craig i rollerna, så de verkar ha varit lyckosamma även tidigare). Den tidigare spelar ju bara en roll och han gör det med bravur. Han balanserar väl mellan lögnerna och bekännelserna, mellan ivern att upprätthålla sitt anseende inför sönerna och rädslan för vad det är han startat. Rhys Ifans, å sin sida, spelar till en början tre roller och med enkla medel lyckas han verkligen skapa tre olika identiteter (inte bara genom utseende). Blickarna, rörelserna och hur han pratar, allt görs med perfekt avvägning så att man lämnas att tro att även Rhys Ifans klonades till flera.
Mästerligt skådespeleri är filmens största förtjänst och tillsammans med ett mycket intressant tema bjuds jag på ett förstklassigt och mycket originellt drama.