Skräckfilm kan betyda så mycket, men när jag försöker att sammanfatta betydelserna inser jag att det främsta kännetecknet jag kan komma på är hur dåligt det ofta är. Alla skräckfilmer är inte dåliga och alla tycker inte att skräckfilmer är dåliga, men det känns ofta när man ser, framförallt ny, skräck som att det är okej att tumma på kvaliteten och producerar något banalt och fånigt men som får publiken att hoppa till och känna lite obehag. Få nya skräckfilmer jag sett har visat prov på kvalitet och originalitet.
Effekten av skräckfilm är, som en bekant en gång i tiden förklarade, densamma som när man sitter och stirrar på en brödrost som man vet ska skjuta upp sina gyllenbruna mackor… vilken… sekund… som helst. Man vet att brödrosten ska skjuta upp bröden, det är trots allt en av apparatens nyckelfunktioner, men ändå hoppar man till i skräckslagen panik varje gång det händer. Det beror förstås på att man sitter och spänner sig, väntar och ger brödrosten all uppmärksamhet för att man vet att snart kommer mackorna, och nog är jag allt lite hungrig. På samma sätt gör ordet ”skräckfilm” så att vi spänner oss i väntan på det som uppenbarligen måste vara otäckt eftersom det är just en skräckfilm. Och det är roligt att bli skrämd.
Dessutom har människorna i skräckfilmerna idag betydligt mer blod och högre blodtryck än vad de hade när Alfred Hitchcock gjorde film. Jämför blodfläcken på kaklet i Psycho (1960) med kladdfesten i The Ruins (2008), till exempel. Överraskningseffekten (eller psykologin, om nu filmerna mot förmodan skulle vara utrustad med det) är liksom inte nog, det behövs en stadig dos äckel för att på riktigt skrämma publiken.
Både överraskningen och blodet borde vara tämligen billigt vilket gör att filmerna inte sällan blir marginaliserade budgetproduktioner. Då och då marknadsförs en film hårt i tron att man ska kunna lura någon att tro att det är bra. Men det fantastiska med skräckfilmsgenren är att man, till skillnad mot alla andra genrer, kanske alla andra företeelser, utan problem accepterar att det är en dålig film. Ibland kan jag höra ”åh, vad jag är sugen att se på dålig skräckfilm” men det är sällan jag hör det om några andra genrer. ”Åh, vad jag är sugen på att se ett dåligt drama”, nej, jag skulle inte tro det.
Jag vet inte varför det är såhär, men jag tycker det är intressant och jag kan själv känna att det är roligt att se lite dålig skräck (ibland, någon måtta får det väl vara på eländet i alla fall) och luras att tycka att det är rätt bra. Trots dåliga skådisar, värdelös handling och enorm förutsägbarhet… Eller kanske tack vare?