Serie: Frances. del 1
Originaltitel: Frances
Manusörfattare: Joanna Hellgren
Tecknare: Joanna Hellgren
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2009
Originalspråk: Franska
Sidantal: 96
Förlag: Galago
ISBN: 978-91-7037-481-4
Som Galago själv uttrycker det; ”Joanna Hellgren är de svenska seriernas bäst bevarade hemlighet” och något borde det väl ligga i det när hon skriver främst på franska utan något större genomslag på svenska marknaden. Än, är väl bäst att säga, för nu har hennes Frances letat sig ut i butikerna även på svenska. Och det bådar gott även om det inte riktigt är min tekopp rakt igenom.
Sjuåriga Frances pappa går bort och hon hämtas av sin faster Ada för att bo hos henne. Ada är ensamstående och sköter om sin dementa och ständigt missnöjda pappa så gott hon kan. På dagarna utforskar Frances sin nya situation och omgivning, bland annat grannen Louise och hennes vinthundar och Frances försöker dessutom finna ett mindre solkigt öde åt sin far som rimligen måste blivit mördad. Ada, å sin sida, får ta natten och vinet till hjälp för att få en stund för sig själv och det gör hon helst i Louises sällskap.
Handlingen är lite mysig och inte särskilt lik något annat i serieväg jag läst. Visserligen behöver det inte betyda något, men i Frances möts jag av en lite uppgiven romantik som kanske har med de franska kopplingarna att göra. Både Frances historia och Adas historia är intressanta på lite olika sätt. Frances ger oss ett barns irrationella beslutsamhet och Ada försöker fly undan sin påtvingade gloria, sökandes bekräftelse vilket hon får av Louise. Det känns väldigt mänskligt och även om det inte är klockrent i alla lägen så hoppas jag att Joanna Hellgren tar till vara på de intressanta trådarna till nästa del.
Det finns två saker som jag dock inte kommer riktigt överens med, vissa delar av dialogen och teckningsstilen. Dialogen känns ibland lite rumphuggen och i vissa fall nästan som utfyllnad. Det är långt ifrån att varje mening, varje ord, har vägts för att passa och det är lite tråkigt eftersom en skarpare dialog hade kunnat bidra till känslorna jag får av serien. Detsamma kan egentligen sägas om bilderna. Stilen är inte min tekopp och likt många svenska serier verkar det som att det är okej att rita lite halvbra. I det här fallet är det dock inte så farligt och vissa av bilderna är riktigt mysiga, men ofta känns det oslipat och högstadieaktigt. Om det är med flit kan jag dock inte avgöra.
Nå, Frances bådar gott inför framtiden ändå, för även om det är saker jag inte gillar med serien så är de inte jätteviktiga. Jag både hoppas och tror att framtida delar blir mer träffsäkra och skarpa och att man får fortsätta följa Adas och Frances respektive strävanden efter en egen plats i världen.