Originaltitel: Goya’s Ghosts
Regissör: Milos Forman
Manus: Milos Forman och Jean-Claude Carrière
Språk: Engelska
Land: USA och Spanien
Svensk premiär: 4 april 2007
Längd: 113 minuter
Francisco de Goya (Stellan Skarsgård) var, under spanska inkvisitionens tid, Spaniens främsta konstnär och trots att han framställde kyrkans män i dålig dager blev han hovmålare åt den hunsade Karl IV (Randy Quaid) och hans drottning Maria Luisa (Blanca Portillo). Vid ett tillfälle anklagas Goyas musa (Natalie Portman), som ständigt stod modell åt honom, för kätteri. Goya går till den enda kyrkans man han känner, munken Lorenzo (Javier Bardem), och ber om hjälp för att få henne fri trots att hon under tortyr erkänt. Det går förstås inte så enkelt, mycket för att slutet av 1700-talet var en omvälvande tid för hela Europa, inte minst Spanien.
Hur nära Goyas faktiska liv den här berättelsen ligger vet jag inte, men det spelar egentligen inte så stor roll. Goya känns främst som ett verktyg för att berätta en historia om inkvisitionen, om tvivelaktiga förhörsmetoder, om stolthet och om själasjuka. För även om Goya var en intressant person (både för vad han målade och rent biografiskt) så handlar Goya’s Ghosts om mycket mer. På gott och ont.
Vi får en inblick i kyrkans resonemang och hur de på mycket lösa grunder anklagade obekväma samhällselement för diverse kätterska sysslor och erkände de inte till en början gjorde de det säkert efter att ha blivit torterade. Många av kättarna dömdes inte till döden utan fängslades och glömdes bort, mer eller mindre, vilket förstås inte bara gav fysiska men utan även gjorde sitt för att skallen skulle sättas ur funktion. Detta illustrerar Natalie Portman väl, då hennes fängelsevistelse utsätter hennes karaktär för en transformation av sällan skådat slag och det är knappt att man känner igen Portman med förstört hår, torr och sprucken hud, och en käke som slagits ur led. Hon är grymt bra i den rollen.
Även om Stellan Skarsgård inte går på högvarv så gör han ändå rollen som Goya trovärdigt, speciellt snyggt blir det när konstnären blir döv och börjar försöka läsa på läppar och börjar tro att folk säger saker som de inte gör. Javier Bardem börjar som munk med mesig röst, men även han förändras av tidens gång och vinner av olika anledningar tillbaka någon form av pondus i rösten. Förvandlingen är intressant och välspelad, men inte lika radikal som den hos Natalie Portman.
Goya’s Ghost är kanske framförallt rätt snygg och det är väl Milos Formans förtjänst. Han kan göra film, och han visar det även här.