Som litteraturvetare känns det självklart att jag inte bara borde ha vetskap om och läsa poesi, jag borde dessutom förstå mig på det och i bästa fall kunna förklara det. Det är det jag är utbildad i. Men för ett år sedan hade jag inte läst särskilt mycket poesi. Jag hade läst Aniara, men inte så mycket mer – och vad viktigare är – inte för att det är lyrik utan framförallt för att det var science fiction. Sedan dess har det blivit betydligt mer:
- Tiotusen fotspår och andra dikter av Ko Un
- Autobiography of red av Anne Carson (den är visserligen lite svår att genrebestämma)
- Dikter av Harry Martinson
- Dan Anderssons samlade dikter av Dan Andersson
- Samlade dikter 1954-1996 av Tomas Tranströmer
- Samlade dikter av Gunnar Ekelöf
- Samt Ett bloss för Bodil Malmsten av Bodil Malmsten förstås, T.S. Eliots The Waste Land, Prufrock and other poems och Nelly Sachs Dikter…
- …Och Katarina Frostensons Karkas som jag ännu inte läst klart.
Min personliga uppfattning om den poesi jag läst har varit minst sagt varierande och kan delas in i fyra kategorier: 1. Tiotusen fotspår och andra dikter och Autobiography of red har jag verkligen tyckt om, 2. Dan Anderssons diktning känns mig mycket främmande och jag får inte ut något av hans landsbygdsromantik (eller vad man nu vill kalla det) och måste jag ge ett omdöme tycker jag det är rätt dåligt, 3. Nelly Sachs och Harry Martinson skriver väldigt trivsamma dikter som jag tycker om och ser det vackra i utan att för den sakens skull lämna några djupare avtryck, samt 4. T.S. Eliot och Katarina Frostenson skriver en poesi som jag till mångt och mycket skulle kunna uppskatta, om jag trodde mig förstå ens ett my av det de skriver.
Det är den fjärde kategorin som vållar mig mest problem – förstås. Jag vill bilda min inom poesin och jag vill egentligen inte exkludera någon eller något i min jakt på den bildningen. Men när jag läser saker jag inte kan förstå har jag inte bara svårt att ta till mig det, jag har dessutom svårt att värdera och diskutera det. I och med att jag kommer recensera nämnda verk kommer ni tydligare få en bild över hur jag ständigt kommer misslyckas. Visst, det handlar om vana, om övning, och när jag läst tusen konstiga diktsamlingar kanske jag har mer på fötterna, men tyvärr är jag tveksam. Varför? Jag känner inte minsta progression i min läsning mellan de dikter jag läst, snarare tar jag för varje dikt ett steg närmare att dra likhetstecken mellan konstigt och dåligt – något jag absolut och under inga omständigheter vill göra.
Jag kan förstås börja läsa handböcker i poesiläsning, läsa andras uppsatser och texter om författare och verk, men det är inte så jag vill läsa poesi. Eller romaner för den delen. Jag vill inte vara beroende av andras läsning för att förstå (vilket inte riktigt är fallet när det gäller Eliot, där det är min egen bristande bildning som gör poesin svårgenomtränglig) utan kunna bilda mig en uppfattning och värdera en dikt utan annan part. Sen blir förståelsen säkerligen mycket, mycket bättre av att diskutera poesin, men i de här fallen kan jag inte ens diskutera.
Jag inbillar mig att jag inte är särskilt trögtänkt (vilket förstås kan vara en felaktig uppfattning) så jag borde på ett intellektuellt plan kunna begripa, och det gör det hela än mer frustrerande. Vad är det som gör att jag, trots närläsning och omläsning, inte kommer åt annat än textens ytliga egenskaper? Är det bara jag som har de här problemen (man kan antingen lyckas förstå eller strunta i att förstå, och då räknas det inte som ett problem)?
Jag kommer fortsätta läsa poesi, men blir det ingen förändring, finner jag ingen bot, kommer jag sannolikt att tröttna och det vore katastrofalt.