Originaltitel: Blood Diamond
Regissör: Edward Zwick
Manus: Charles Leavitt och C. Gaby Mitchell
Språk: Engelska, afrikaans och mende
Land: USA och Tyskland
Svensk premiär: 2 mars 2007
Längd: 143 minuter
Det är knappast någon nyhet att vår värld och vårt samhälle lider av en rad allvarliga strukturproblem som utsätter människor i en del av världen för att människor i en annan del ska kunna njuta av diverse lyxprodukter. Till de allra mest infekterade infekterade branscherna tillhör diamant- och smyckemarknaden i och med att de fånigt värdefulla stenarna genererar så mycket pengar till de som kontrollerar dem. Just det handlar Blood Diamond om: konflikterna, förtrycket och smugglingen som uppstått i Sierra Leone på grund av diamanthysterin. Likt Hotel Rwanda gör Blood Diamond ett mycket bra jobb för att upplysa tittaren och vädja till dess samvete. Kanske gör Blood Diamond det i än större utsträckning i det att den illustrerar hur vi i västvärlden bidrar till att läget ser ut som det gör.
Leonardo DiCaprio spelar Danny Archer, en diamantsmugglare i Sierra Leone med ett förflutet som soldat vilket på många sätt präglat honom till att vara den han är. När han blir fängslad får han höra om att en fiskare vid namn Solomon Vandy (Djimon Hounsou) som hittat en rosaskimrande diamant (så kallad blood diamond), ett extremt sällsynt och minst lika extremt värdefullt fynd som förstås gör Danny Archer nyfiken och när de båda släpps gör de, inte utan problem, gemensam sak för att återfinna diamanten. Det är inte den enklaste saken då vägen dit är fylld av krigsherrar och självutnämnda härskare som rekryterar barnsoldater till sina personliga krig.
Det är en stabil film med ett tydligt syfte och det, kan jag erkänna, känns rätt skönt. Som Andreas uttryckte det: ”Det man möjligen skulle kunna anmärka på är att Sierra Leone och konflikterna kring diamantförsäljningen inte får så värst mycket utrymme.” Den handlar, som så ofta tidigare, om personer i smeten snarare än om smeten i sig. Det behöver inte vara ett problem, men det gör att man får en känsla av att problemen bagatelliseras en aning och det är knappast meningen. Det är förstås inte så konstigt att det är så heller, det är lättare att vädja till medkänsla för en individ eller två.
Främsta anledningen till att Blood Diamond blir väldigt bra ändå är framförallt alla grymma skådespelarne. Leonardo DiCaprio är, alldeles oavsett hur mycket jag ogillar Titanic och hans deltagande där, fantastiskt duktig på det han gör. Pojkaktigheten som var hans största talang i hans tidigare filmer är nedtonad och övervägs allt som oftast av en otrolig förmåga att sätta sig in i en roll till fullo. I Blood Diamond har han lyckats få till en klockren dialekt och ett sätt som känns väldigt äkta. Jennifer Connelly spelar en utsänd journalist som rapporterar om hemskheterna trots att de som bäst får en undanskymd notis på hemmaplan. Och även hennes insats måste anses äkta – jag misstänker att det är en vanligare känsla än man kan tro: hopplöshet.
Blood Diamond är en mycket bra film. Jag hade till en början svårt att peka på exakt vad som gjorde den så bra, men jag tror att det framförallt är den gedigna framställningen som känns trovärdig och viktig.