Någonstans i min bank av historier jag kallar minnet finns det en berättelse om en pojke som rimligtvis är jag. Han är tre eller fyra år gammal och på besök hos några vars ansikten tiden tagit, som har en massa djur: överallt, inomhus och utomhus, en papegoja i köket. En dröm för en pojke som någon gång under sin uppväxt ska ha veterinärambitioner och som i skrivande stund har en katt i knät och ett akvarium bakom ryggen, kan man tycka. Så var dock inte fallet. Nej, minnet talar sitt tydliga språk. Vid något tillfälle under det här besöket, oklart när, ska pojken bli jagad av två gäss. Han springer för sitt liv, men gässen är stora och snabba och kan mycket väl hinna ikapp. Livrädd och ensam i ett gatlopp som på ena sidan eventuellt kantas av pionrabatter, på andra sidan av en grå dimma. Lyckligtvis är pojken snabbare, lyckligtvis överlever han och kan berätta sagan idag (vad som hände med gässen förtäljer inte historien).
Tjugo år senare är allting som består av händelsen en berättelse, helt eller delvis fabulerad trots att mitt mål var att inte fylla i några luckor. Igår diskuterade jag med min kära mamma om minnen och vad man minns. En ganska jobbig sak att fundera över när man, som jag, inte har några direkta minnen från tiden innan jag fyllde tretton, ungefär. ”Det var en jobbig tid för dig då”, kanske någon vill mena, men allt det jobbiga sitter kvar som en svettig strumpa mot skåpet i mitt minnes omklädningsrum. Det är hela min idylliska och trygga uppväxt som försvunnit, helt eller delvis. De flesta berättelserna jag hävdar är minnen har jag fått genom fotografier, genom andras historier, genom att konstruera och pussla för att fylla ett tomrum. Det är bra att inte hålla sina minnen för sanningar, men den filosofin är bara hållbar till en viss gräns. En gräns som jag anser vara passerad när jag inte kan minnas min första skoldag, min första puss, första gången jag cyklade på egen hand eller min första tappade tand. Den gränsen torde definitivt vara passerad när man måste konstruera sin egen pappa trots att man bodde under samma tak i fjorton år.
Så. Det är där jag är nu. Jag har på senare tid funnit mig försjunken i tankar om hur det har varit i olika delar av mitt liv. Frågor har hopat sig, frågor jag inte vill, inte kan ställa och som jag kanske skulle må bäst av att inte fundera på. Frågor som gör att jag skulle vilja återvända till platser där jag varit, inte för att återuppbygga utan för att rasera och sudda ut, demolera en värld som jag inte har tillgång till längre. Det som är innanför min kontroll är det jag återkommit till senare. Genom att besöka platser jag har halva minnen ifrån har jag lyckats skapa nya, orelaterade som fått ersätta fragmenten. Frågan är om jag borde göra det i större utsträckning…?