Martin Ackerfors

I ett hörn på det stora torget står en kvinna och säljer rosor. Rosorna är lika djupt röda som hennes läppar och hennes långa kjol och tillsammans med de silvergrå lockarna framstår hon som alla gatuförsäljares drottning. Hon är ensam på torget, hennes hov av mindre färgstarka försäljare med mindre djupröda varor har inte kommit än, eller så har de redan gått. Hon vet inte och det gör ingen skillnad, lika rakryggad står hon där med sin famn av rosor.
     ”Rosor?” frågar hon när någon går förbi.
     ”Rosor?” frågar hon, men ovanför hennes liv i nuet skyndar människor förbi som om framtiden var något man var tvungen att springa ikapp. I framtiden är hennes röda rosor inget värda och när någon för en gångs skull behöver rosor så hittas de lämpligen bredvid tidningar och tuggummin vid affärernas kassor.
     ”Rosor?” frågar hon när någon går förbi och hon ser mannen i ögonen. Han tvekar för en stund – han hade ju trots allt bedragit sin fru i ett halvår snart, kanske förtjänar hon en ros? – men skäller till slut ut henne som om hon kommit på honom i famnen hos hans älskarinna och nu försökte sko sig på hans dåliga samvete.
     ”Rosor?” frågar hon, men folk skyggar undan. Hon är inte farlig, hon är harmlös. Allt hon vill är att sälja en av sina djupröda rosor.
     Det går inte en dag utan att hon frågar. Drottninglik, men drottning bland de osynliga, dyrkad av de betydelselösa, aktad av de värnlösa. Hennes huvud kröns av en krona fylld med juveler, smaragder som glittrar i solen, men där uppe och där borta är det ingen som vet att den inte är av plast. Där uppe och där borta är den ett tecken på att den gamla tanten är tokig. Det bekommer henne inte. Skulle de veta sanningen, att hon ärvt den av sin mor, skulle hon säkert blivit rånad för länge sedan.
     ”Rosor?” frågar hon och gömmer sig bakom de förbiskyndandes förväntningar.