(Jag vet inte riktigt hur den här bloggen blev så pretentiös, men jag hoppas det inte är alltför olidligt.)
Mascaran som följer dina tårar målar en ängel med vingar svarta som gårdagens grusade förhoppningar. Ängeln bugar för din sorg. Du gör vad du kan för att dölja den, men mig lurar du inte. Det har du aldrig gjort. Det har du aldrig försökt.
Masken du bär är för alla andra, alla som inte förstår. En teater för de blinda. En sonett för de döva. En historia för de sedan länge försvunna.
För ett ögonblick tar du av dig din mask. Med kirurgisk precision skär dina ögon upp mitt inre och som om det vore dyrare än livet själv placerar du en ängel i mitt bröst. En ängel med vingar svarta som gårdagens försummade chanser.
Sen sluter du dig igen. Inte för mig, du är en spegel för mig. Men att få bygga en mur, att få knuffa undan världen en smula är nödvändigt för att du ska få rum att andas. Jag ser. Jag förstår. Jag är likadan. Kanske är jag en spegel för dig.
Vi dansar en tango bland stjärnorna. I det mörkblåa djupet bländas vi av reskamraterna som natt efter natt lyser upp vår väg. Du blundar och njuter. Jag blundar och njuter så länge det varar. Vi kan se varandra i ögonen trots att de är slutna och jag ser en ängel med vingar svarta som framtidens bortglömda drömmar.
Du sätter på dig masken och ler.