Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Vad är kärlek? frågade du din dagbok när Adam hade skrattat åt dig och jag kunde inte låta bli att le åt den osäkra flickan du måste ha varit när du var tretton fjorton år gammal. Hade jag vetat vem du var då hade jag säkerligen blivit upp över öronen förälskad redan då.
Du formulerade inte någon egen teori förrän långt senare. Den var ett resultat av många, långa dagar av funderingar, väntan och tvivel. Var det kärlek att vänta hela dagar på ett sms? Var det kärlek att inte kunna koncentrera sig på något för att föremålet för ens kärlek hela tiden distraherade ens tankar? Var det kärlek att kunna koncentrera sig så helhjärtat på något bara för att imponera på redan nämnda föremål? Alla förklaringar ansåg du plausibla och – tro inget annat – jag håller med, men det är mer komplext än så, eller hur?
När du träffade Jörgen insåg du att kärlek inte kunde beskrivas i form av handling. Väntan, tankspriddhet eller självhävdelsebehov var bara symptom av något annat. Du insåg också att känslorna kärleken innebar sällan eller aldrig kunde omsättas i ord. Diktare hade försökt, o så de hade försökt, och vissa hade lyckats bättre än andra. Visst gör det ont när knoppar brister, kärleken är tålmodig och god och ögon som möts frågande var alla goda försök.
Var du tvungen att välja en dikt, och det gjorde du ogärna, så var det Eeva Kilpi – denna fantastiska dikterska – som fick den äran:
”- Säg till om jag stör, sa du när du klev in, då går jag genast igen.
– Du inte bara stör, sa jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.”
Nej, när du väl formulerade dina tankar var det något annat. Du beskrev det som att om du var ensam kvar i världen så skulle du inte känna dig ensam om du visste att din kärlek tänkte på dig.
Jag tänkte på dig.