Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Hundar är inget konstigt. När du var liten hoppade en stor, svart hund upp, satte tassarna i barnvagnen och började nosa intresserat på dig. Du uppskattade inte det då och har inte lärt dig att uppskatta det sen dess.
Höjder ger dig svindel och finns det minsta risk att du skulle kunna falla håller du dig undan.
Duvor är städernas råttor och de saknar mer eller mindre existensberättigande, anser du.
Fallande bokhyllor har aldrig varit ett faktiskt problem, men din livliga fantasi spelade upp ett scenario där du krossades under en bokhylla och sedan dess är du alltid lite misstänksam och, för säkerhets skull, ser du till så att alla bokhyllor är förankrade i väggen ordentligt.
Av någon anledning har jag adderats till din lista. Du fruktar mig, men det är nog främst för att du inte vet vad som väntar.
Jag har god hand med hundar och inte nog med att jag skulle skydda dig från dem, jag skulle lära dig att älska dem. Jag skulle hålla i dig vid varje brant och jag skulle fånga dig ifall du föll. Duvor skulle jag schasa iväg och bokhyllor skulle jag förankra som bokhyllor aldrig tidigare förankrats.
Jag då? Klarar jag det andra ska nog inte resten vara några problem.