Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
När du var liten hade er familj en sommarstuga. Det var ett litet hus intill en sjö där det alltid växte en massa vass. Ni hade för vana att åka ner en helg på våren och röja undan vass så att ni kunde lägga i bryggan, annars hade det varit omöjligt att bada där.
Runt omkring huset fanns en tät sagoskog där du brukade gå på upptäcksfärd. Mossan låg tjock på de välta träden och ljuset silades genom trädkronorna så att spindelnäten lyste upp där de hände från ormbunkarna. Illusionen ruckades en del då du fann en bilväg inte alltför långt in i skogen, men du valde att ignorera det och bestämde dig för att även älvor behöver vägar.
Du älskade att sitta och sparka med fötterna i vattnet samtidigt som du stolt höll i ett metspö. Att bristen på napp hade med det att göra förstod du när du blev lite äldre, men då var också intresset för att fiska mycket mindre.
Er familj spenderade hela somrarna i stugan och det var en fristad för era oroliga sinnen. Det lilla bruna huset medförde ett magiskt lugn och ni vårdade om varandra så gott ni kunde.
När du var fjorton år sålde ni stugan, för ingen magi kunde längre skapa lugn i er familj. Fram tills dess var det din favoritplats och ingen annan har lyckats fylla det tomrummet för dig.
Mitt emot er stuga, på andra sidan sjön, låg ett annat hus. Du tyckte alltid att det såg så hotfullt ut: högt, smalt med en hög betonggrund. Du undrade ofta vad som fanns i det där huset, speciellt i källaren, men vågade aldrig ta dig i närheten.
Nu vet du.
Jag tyckte det vore passande att låta dig besöka din favoritplats en gång till. Det förtjänar du, det är ju din fristad.