I gränslandet mellan hopp och förtvivlan finner jag ro i den vardagliga väntan. Väntan på att det ska vara en lämplig tid att laga mat, gå och lägga sig, vakna, gå till jobbet, gå hem. Väntan konstruerad ur det ständigt pågående som upplagd för att skapa rastlöshet.
På vägen hem från jobbet gick jag förbi biblioteket. För en sekund ångrade jag min digra boksamling för alla böcker jag kan tänka mig finns någon annanstans också. Jag hade fått ett tips, hur som helst, om en bok vid namn När ingenting särskilt händer av Billy Ehn och Orvar Löfgren. De beskriver den moderna människans förhållande till tiden – dödtiden – i termer som väntan och fantasier, eller varför inte drömmar och rastlöshet? Jag har inte läst särskilt långt i boken, men jag slås ändå av hur lätt jag accepterar deras ord. Jag – som ifrågasätter nästan allt – finner mig i deras beskrivningar av vad väntande människor sysslar med. Detta trots att jag själv reagerar på väntan på många olika sätt (vilket visserligen inte motsäger deras poäng): ibland med ett lugn som inte är av den här världen, ibland med okoncentration och ibland med överkoncentration.
Jag har läst för lite av När ingenting särskilt händer för att bilda mig en uppfattning om vilken tes de driver. Deras genomgång är än så länge främst beskrivande. Väntan då och nu, här och där. Jag kan inte låta bli att ana en underliggande tanke om väntandet, när det är under kontroll, som en revolutionär handling. På samma sätt som psykogeografer menar att promenerandet är revolutionärt i det att det går stick i stäv med den moderna effektivitetstanken. Om det beror på att jag själv alltmer intresserat mig för det revolutionära eller om det faktiskt är det som händer när inget särskilt händer återstår att se.
Jag fick tipset i samband med mitt förra inlägg, Några tankar om inaktivitet, och jag vet ännu inte varför. Det kan lika gärna ha varit ett råd för att finna något att skriva om, som en bekräftelse att det är okej att inte alltid vara på tårna. Oavsett vilket har det givit mig en öppning till båda. Det bådar gott.