För en tid sedan planterade på toaletten på jobbet några texter jag skrivit. Syftet var att mina arbetskamrater skulle luras att läsa lite av det jag skriver när jag skriver. Min plan fungerade mycket väl, föga förvånande eftersom toaletter är absolut bästa stället att plantera text. När jag var yngre läste jag innehållsförteckningar på schampooflaskor om det inte fanns något annat. Inte konstigt att jag blev som jag blev då, kan man tycka.
En av texterna som ligger där är det jag hann skriva på min poetik (eller självbiografi, om man så vill): Om att inte skriva. Jag vet inte varför jag slutade skriva, men jag tror att arbetet med Gudsförgäten tog fart och det var trots allt det som var det primära. Den självbiografiska texten skulle bara vara en katalysator för romanskrivandet, det var det uttalade syftet. Texten ligger där på dass och lockar mig att läsa lite. Lite mer. Lite till. Snart har jag läst om allt och inser att det är ju banne mig rätt bra. Förvånad finner jag mig mer sugen på att skriva på den än på något annat. Det är möjligt att det hänger ihop med de mer personliga texterna jag skrivit på senare tid, ”Om att låta trollet spricka i solen”, ”Om min söndermark” och till viss del även ”Om en god författare”. De har varit bra för mig att skriva och även om de inte är perfekta så känns det som att jag har en ton, ett tilltal och ett mål med mina texter. Tre saker som stämmer väl överens med Om att inte skriva.
Det här är naturligtvis inte ett problem, tvärtom. Vissa författare strävar hela sina liv efter att hitta en ton de trivs med och som fungerar för dem. Jag menar inte att jag kommer harva på i samma lätt ironiska ibland något högtravande malande för alltid, men just nu passar det mig bra. Martins blåa period, kanske?
Likväl vill jag identifiera ett problem, inte så mycket för att det ska lösas åt mig som för att jag ska få presentera två sidor av mitt mynt. Vi kan kalla det fokusproblemet.
Sedan ett bra tag tillbaka har Gudsförgäten, min halvt skrivna roman, varit mitt primära mål. Varje stavelse bredvid har varit ett sätt att ge mig energi till romanen. Blir den inte klar kan jag inte kalla mig författare, har jag resonerat och den inställningen har inte förändrats. Inte det minsta. Vad händer nu när Om att inte skriva pockar på min uppmärksamhet? Jag lär inte överge romanen helt, men jag kanske kan låta den vill lite? Eller? Det är svårt och jag är rädd att jag som har fokusproblem ska tappa bort romanen någonstans i min värld till bredden fylld av andra idéer. Samtidigt kräver en satsning på Om att inte skriva att jag kanske inte börjar om direkt, men tar och går igenom allt jag skrivit och skriver om det. Ett arbete som måste bli klart och ordentligt om jag bestämmer mig för att göra det. Kommer jag orka med det eller kommer jag förstöra texten för gott om jag inte tar mig igenom nystarten?
För gott behöver det förstås inte vara, allt handlar om arbetsmoral. Till syvende och sist är det nog ändå en smula brist på självförtroende som gör att jag inte kan låta bli att ta fokusproblemet i beaktande. Skulle jag, i den bästa av världar, bara bestämma mig, skulle det naturligtvis gå som en dans.
Jag behöver nog bara bli lite peppad, helt enkelt, och det är nog det jag fiskar efter nu. Om vi utgår från att både romanen och poetiken blir skrivna: vilket vill ni helst läsa så snart som möjligt?