Margaret Atwood
324 s. Vintage, 1996 (1985)
Först förbjöds kvinnorna att tjäna pengar och ha egendom, sedan sattes de ogifta och omgifta i klosterlika reservat för att uppfylla deras enda funktion: att föda barn. I Margaret Atwoods (f. 1939) spekulativa roman The Handmaid’s Tale — som i alla avseenden är science fiction — utforskas vad som kan hända om djupt konservativa krafter börjar omforma samhället. Vi bör läsa och reflektera över vad som händer runt omkring oss.
Vi får följa en ”handmaid”, översatt som ”tjänarinna” i Maria Ekmans översättning, i någon stad i det som förut var USA men som numer heter Gilead. När de konservativa stöpte om samhället berövade de henne och många andra namn, frihet, familj och stolthet. Det nya systemet kommer som en reaktion på den gamla tiden där aborter och sjukdomar fick födslotalen att sjunka samtidigt som hoten utifrån tycktes växa sig starkare och göra intrång på deras sätt att leva. Nu är tjänarinnan, Offred, bara vid liv för att hon är fertil, och alla är indelade i färgkodade grupper efter vilken funktion de har.
Berättelsen som Offred berättar är till en början undergiven, tyngd av de övermäktiga strukturerna, men efter hand blir bakgrunden allt tydligare och den retorik som motiverade omdaningen går igen idag. Förfallet och feminiseringen av samhället påstods gå hand i hand och det främmande skulle snart tränga ut den egna kulturen. Homosexuella män utpekades som könsförrädare och homosexuella kvinnor, änkor och nunnor var ”okvinnor” och alla dömdes de till döden eller straffläger. Afroamerikanerna internerades i ”National Homelands”, judarna gavs valet att bli kristna eller flytta till Israel och för de som valde att åka slutade det på havets botten, för de privata företagen som skulle frakta dem hem gjorde större vinst om de dumpade lasten halvvägs.
Margaret Atwood motiverar termen spekulativ fiktion med att händelseutvecklingen skulle kunna ske (underförstått, till skillnad från science fiction, men det är en annan diskussion) och i fallet med The Handmaid’s Tale känns det alltmer rimligt ju mer Sverigevänner och jämställdister rycker fram. Det skrämmer naturligtvis, och genom Offreds redogörelse ges vi första parkett till konsekvenserna.
Hon berättar för sig själv, för när språket tagits ifrån dem, finns ingen annan att berätta för. Handlingen står tillbaka för möjligheten att måla en tydlig bild av dystopin runt omkring henne, vilket inte gör särskilt mycket för helhetsintrycket. Det är en välskriven berättelse och Atwoods fantastiska förmåga att göra det orimliga rimligt spelar, liksom i Maddaddam-trilogin, en avgörande roll för varför jag fångas och fångas igen av hennes böcker. Få andra författare har förmågan att komma undan med namn som de i The Handmaid’s Tale där kvinnorna döps efter deras Commander. ”Of” för att symbolisera ägandet, och exempelvis ”fred”, ”glen” eller ”warren” efter mannens förnamn. Det skulle kunna bli konstigt, men blir här bara rätt.
The Handmaid’s Tale är en skrämmande redogörelse av vad som kan hända när totalitära och människofientliga krafter tar makten. Hade den skrivits idag hade den varit en del av dagspolitiken anno 2015, men med nästan trettio år på nacken framstår den mer som en förutsägelse och en varning. En varning vi bör lyssna på.