Rebecca Solnit
259 s. Granta, 2013 (2013)
Ord kan inte beskriva vilken värme jag känner inför Rebecca Solnit (f. 1961) och hennes texter, men jag ska göra ett försök med The Faraway Nearby. Det är den spretigaste av de böcker jag läst av henne, men samtidigt med en tydlig röd tråd som utan vidare behandlar så vitt skilda ämnen som svår sjukdom, konservering av aprikoser, ensamhet, sagornas logik och Mary Shelley.
Hur går det ihop? kan man fråga sig. Som den sanna essäisten Solnit är börjar hon i det nära, i hur hennes mamma insjuknade i Alzheimers och hur hon därför hade hela sovrumsgolvet fullt med mognande aprikoser utan att veta vad hon skulle göra med dem. På samma sätt som i H.C. Andersens De vilda svanarna och många andra sagor blir aprikoserna en omöjlig uppgift som Solnit måste utföra för att bryta förtrollningen. Hon behöver inte under tystnad plocka nässlor och sticka tröjor, men hon behöver ta hand om aprikoserna innan de ruttnar bort.
Steget till sagorna blir därför inte så långt, och däri ligger en stor del av Solnits magi. Med en mening tar hon steget genom spegeln och landar i Frankenstein eller Tusen och en natt eller varför inte Gråben och Hjulben. ”Your door is my wall; your wall is my door” skriver hon samtidigt som hon håller upp dörren för oss andra och rätt vad det är står vi vid amazonflodens strand tillsammans med Ernesto Guevara och Alberto Granado och tar leprasjuka i hand, ser dem för vad de är, människor vars diagnos är social såväl som medicinsk. Sjukdomen skapar distans mellan den drabbade och dess omgivning, men också mellan den drabbade och dess kroppsdelar. De nöts ner allt efter känseln försvinner och kvar är individer vars kroppar blir dem främmande. Och så var vi tillbaka i det nära igen.
Att känna empati, sympati, är att utöka sig själv bortom det som är omedelbart nära. I sitt författarskap har Solnit vid ett flertal tillfällen visat prov på vad det innebär. Hon sträcker ut sig och ser, liksom de unga läkarna mycket mer än vad ögat kan förnimma, men ändå sätter hennes historia med mamman käppar i hjulet för henne. Mamman tycks inte ha sett eller känt sin dotter under uppväxten, bara använt henne som en förvanskad spegel i vilken inget ser ut som det bör.
The Faraway Nearby pendlar lugnt och metodiskt mellan det avlägset nära och det som till synes bara är avlägset. Få andra författare lyckas med konststycket att varva ämnen på det här sättet, men Solnit är en virtuos. Hon lyckas både beröra och förhålla sig till sina ämnen i stort sett utan sentimentalitet. Personligen är den här boken inte bara ett stycke mycket god litteratur, det är även en påminnelse om varför jag själv skriver.
När nu The Faraway Nearby finns på svenska som Det avlägset nära, översatt av Sofia Lindelöf för Bokförlaget Daidalos, finns ingen anledning att inte läsa Solnit. Hennes språk, liksom hennes ohämmade vävande, är inget annat än stor, stor konst.